Carolina Klüft – stjärnan som levande charad del 2

Jag var med den där sommarkvällen i Karlskrona när Carolina Klüft slutade förra gången. Då hon gick över från att ha varit världens bästa odopade sjukamperska genom tiderna till att bli en underhållare som uppträdde i längdhopp.

Det var i slutet av juni 2007 och jag och min fotograf hade varit och träffat Patrik och hans hockeyjuniorer på förmiddagen. På kvällen debuterade Carro i nya hemstadens och deras Grand Prix. Det gick inte så bra, tror hon hoppade 6.61 trots problem med ansatsen.

Men efteråt, i det lilla vita tältet utan kortsidor som arrangörerna satt upp på just ena kortsidan och som kallades ”mixed zone” var Carro lycklig som ett  barn. Hon hade återfötts som människa, efter att ha dött som friidrottsstjärna.  Äntligen började hennes nya liv – det som inte innebar många och långa pass av teknikträning. Att hoppa längd var som att gå från fabrikens löpande band till fabrikens inhyrde konsult i eventfrågor.

Carolina Klüft visste att hon aldrig skulle ha en chans att nå samma framgångar i längd som i sjukamp men det var en skön belöning för allt slit tidigare i karriären. Nu kunde hon njuta, skörda frukterna av ett tiotal  trumatiska 1500 meterslopp.  För Carro hatade verkligen 1500 meter. En gång pratade hon om det så som det verkligen var ren ångest och depressionsgrundande.

Den kvällen kom Carolina Klüft ut som en elitidrottens underhållningsartist. En som framträder och tar bra betalt men aldrig tävlar – på allvar. För om man ser till vad hon åstadkommit så är det just underhållning, spaltutfyllnad.

Här och var i denna femåriga artistkarriär har det funnits ögonblick av stor spänning och idrottsstjärneliknande betingelser men i huvudsak har Carro enbart presterat bra underhållning – inte sport. Hon har varit världsstjärnan som imiterat stor friidrott – som idrottens motsvarighet till ”singback” eller levande charader….