Nokia och Fotbollslandslaget

En mobiltelefon är fortfarande en mobiltelefon men den heter inte längre Nokia. Likadant är det med fotbollslandslaget. Det finns konkurrenter, man måste prestera något i september 2012 för att folket ”ska vilja ta en i hand”.

Jag tycker att den officiella publiksiffran på 9 073 för Sverige-Kina i Helsingborg är oerhört smickrande för svensk fotboll. T o m den inofficiella på 5-6 000 imponerar även om det är en matematik som fått en allsvensk hockeyklubbskassör att rodna.

Jag är imponerad av att så många nordvästskåningar ändå betalade en massa pengar och tid för det här. Jag gissar att hälften i publiken var barn som tjatat med sin föräldrar. Och resten företagspaket.

Svensk landslagsfotboll är dålig och oglamorös. Den innehåller en säger en stjärna och han har gjort en karriär på att vara arrogant och socialt motbjudande. En stjärna i utförsbacken, trots allt vad dagstidningarna och TV 4 säger.  Man spelar torftigt och målfattigt och leds av en man med omfattande hybris.

Det finns inget som lockar i svensk landslagsfotboll 2012 mer än skalet. Och nostalgin. Precis som med Nokia.

I veckan presenterade Nokia mobilen som ska rädda företaget från bankrutt. Den har kostat hur många miljarder som helst att utveckla och aktien störtdök genast.

I nästa vecka inviger Fotbollsförbundet en arena med plats för 50 000 åskådare för att möta lag som Färöarna och Azerbadjan.