Jag tillhör den delen av Sydsvenskans läsekretsen som ännu inte riktigt uppfattat Max Wiman storhet som fotbollsskribent. Tillhör de som längtar efter Anja Gatus, språk och spännande perspektiv även om just fotbollsanalyser inte riktigt är hennes bästa disciplin.
Visst, det händer att det ovanför hans namn och bildbyline finns en oerhört initierad och klok analys av en match eller en spelare men det tillhör undantaget. Vanligt är det på en dålig och meninglös nivå. Det förefaller lite konstigt hur en och samme person kan vara expert ena dagen och okunnig dagen efter.
Förr i tiden gjorde sportjournalister sådana här dippar för att de helt enkelt druckit alltför mycket sprit – jag tror absolut inte det är därför Max Wiman är så pass ojämn. Hans intervalljournalistik har troligen andra förklaringar. Inte nödvändigtvis roligare och hedersammare men förklaringarna är säkerligen andra.
I går, i samband med VM-kvalmatchen Färöarna- Sverige överträffade nästan Wiman sig själv. Nästan.
Det gäller bedömningen av de svenska mittbackarna. De båda kvällstidningarna ger Jonas Olsson 1 och 2 medan Andreas Granqvist får 2 och 3. De får det av den enkla anledningen att även en knattespelare torde kunna se att Granen var lite bättre än Olsson. Olsson vantrivs utanför eget straffområde och slog bort några passningar. Framförallt gjorde Olsson den vansinniga raden av felbedömningar som ledde fram till det färöiska ledningsmålet. Olsson var inte godkänt , Granen godkänd men inte så mycket mer.
Problemet är att Wiman missade Färöarnas mål och de cirka 6-7 repriser som gavs av målet under och efter matchen. Varje gång är det Olsson som nickar. Wiman tror det är Granqvist. Och eftersom han tycker att den nicken är så pinsam ger Max Wiman Granen en etta i betyg och Olsson en tvåa – tvärtemot all logik.
Jag har legat lite lågt i påpekandena av Wiman och Kent Hanssons brister som sportskribenter efter Sofia Arvidsson-fallet. De båda drev var sin kampanj mot SOK för att de vägrade ta ut den potentiella medaljkandidaten. De gick långt över gränsen både vad gällde ordval och att uppenbara sina kunskapsluckor.
Så SOK skickade till slut dit Arvidsson, som på sin hemsida hotat byta nationalitet, och tvärtemot experterna Hansson och Wiman gjorde Arvidsson som hon nästan alltid gör – fiasko.
Blir spännande att se hur Wiman tacklar landskampen mot Tyskland på tisdag – blir det fantastiskt initierade analyser eller de vardagliga, meningslösa klyschorna av okunnighet?
Ps Max Wiman har oerhörda förtjänster som sportreporter – han lär alltid leverera i tid, han fyller, hans texter är habila och när han dessutom var arbetsledare under stress styrde han redaktionen som en flygledare i en Hollywoodfilm. Vad som gör mig konfunderad är just fotbollskunskapernas dagsform.
Lämna ett svar