Det sjuka i svensk damfotboll

Svensk damfotboll i ett plåtskal: Lexus och nödlån!

Den här bilden tydliggör vad som är fel i svensk damfotboll – det finns alltför många människor med alltför breda bakar som sitter alltför högt. Deras rum må vara lackerade i vitt och rosa – det är människor utan verklighetsanknytning.

Jag gillar Pia Sundhage, jag tror hon är kapabel till att utföra de under som krävs men vilka är människorna  i svensk damfotbolls maktelit som lät Thomas Dennerby vara förbundskapten i fem år?  Vilka är de och sitter de kvar där i toppen, bakom ratten och de tonade rutorna?

Ja, naturligtvis.

Varför jag skriver och bryr mig om damfotboll är av två skäl. Det ena är fotboll. Det andra är jämställdhet och rättvisa.

Jag tror att lagidrott är en av de bästa och mest effektiva metoderna för att skapa jämställdhet i samhället.  En av anledningarna till det är att just lagidrott är den företeelse som kanske mest skiljer män och kvinnor åt i det offentliga livet.Varför är intresset för tjejer och lagidrott bara en tiondel så stort som det för männen – oavsett idrott, land och förutsättningar? Om vi skall fixa jämställdhet så bör vi försöka hitta lösningarna där problem är som störst. Damfotbollen kan bevisa att vi kan vara jämställda även om vi aldrig blir jämlika.

Jag gillar damfotboll i Malmö och jag gillar de damfotbollstjejer jag känner men jag gillar inte hur deras ledare och makthavare arbetar och tänker.

Jag kan t o m sträcka mig så långt som att skriva att jag gillar LdB Malmö.

Den här bilden tog utanför mitt hus för några veckor sedan. Bilen är en Lexus, förmodligen kostar den ca en halv miljon kronor. Den är säkert hyrd eller leasad eller de kanske fått låna den gratis men det är inte bilens värde som är det viktiga utan vad bilen representerar.

Klubbmärket på sidan är LdB Malmös. Det är en klubb som redan i våras begärde och fick ett akut lån från staden Malmö för att betala sina mest otåliga fordringsägare. i huvudsak för att de inte betalt det som de redan är skyldiga oss – d v s vi som betalar skatt. LdB Malmö är en klubb som är beroende av malmöbornas välvilja och generositet – annars går den i konkurs och med den en massa duktiga ungdomslag i alla åldrar.

Hur tänker de ledare som väljer att skryta med klubbens relativa lyx och rikedom på Malmös gator samtidigt som man tigger pengar av malmöborna?

För mig går inte den ekvationen ihop. Hur ska jag kunna känna annat än förakt och motvilja för en förening som drivs så här, av människor som tänker Lexus, och nödlån?

När nu LdB i dag förhoppningsvis säkrar SM-guldet är jag dels glad för spelarnas räkning men samtidigt allvarligt oroad över damfotbollens utveckling i Sverige.

Den senaste allsvenska omgången sågs i genom snitt av ca 500 personer. Hur många av de som gick in gratis ska jag inte spekulera i – i Malmö räknas t o m journalisterna. Ifall man räknar bort oss, d v s de 700 i Malmö och de 900 i Kristianstad som kom för att se Marta – då snittade resten knappt 300. Det innefattar ett göteborgsderby och en hemmamatch för Linköping – klubben som satsade våldsamt på att värva stjärnspelare men nu, liksom Malmö. är i akuta ekonomiska problem. Och 21 poäng efter serieledaren…

Guldet var annars vikt åt Tyresö FF som köpt Marta – en spelare som tror hon är så stor att hon kan hytta med näven åt domarna, skrika och skälla och ändå slippa några som helst represalier. Vad säger det om svensk damfobolls ledning, vilka signaler ger det tjejerna som inte hotar och skriker? Vad säger det om varumärket svensk damfotboll?

Svensk damfotboll styrs i höggrad av människor som inte verkar ha en aning om hur man ska styra svensk damfotboll. Hur jag kan veta det – ja 300 pers i snitt är mitt enda och fullkomliga svar.  ”300 pers” – det räcker. Eller Lexus. Eller Marta. Eller det faktum att juniorlandslaget i landets i särklass största idrott bestod av 100 procent blonda, blåögda, etniskt kärnsvenska tjejer (ok där var även någon halvbrunett).  De tjejerna var säkert bäst i sin åldersgrupp men vad säger det om rekryteringen och vad svensk damfotboll representerar hos en stor del av befolkningen?

Damfotbollsfolket brukar skylla på media. Men i förhållande till det klena intresset finns det ingen svensk sport som får närmelsevis så stor uppmärksamhet som svensk damfotboll. Svensk damfotboll har varit de av dåligt samvete präglade svenska sportredaktionernas genusalibi alldeles för länge.

Riv ner och bygg om – från grunden. Behåll Pia och hennes A-landslagsledning men sparka ut alla okunniga hang-a-rounds och genusidealistiska idioter (de som hävdar att män och kvinnor ska ha exakt lika förutsättningar för elitidrott vilket är ungefär lika smart som att hävda att knattelaget ålderdiskrimineras för att de inte får försäsongsläger i Sydafrika). De, damfotbollsprofitörerna, de utgör en alltför stor del av makten i svensk damfotboll. Framförallt har de sabbat en av de främsta möjligheterna att skapa större jämställdhet i Sverige – nu har de endast skapat förakt och hånfullhet!

Ni frågar er kanske hur jag kan var så kategorisk – varför jag verkar så arg?

Ta exemplet dansk damhandboll – delvis har den också lidit av elefantsiasis men de levererar. Såväl publikintresse som svensk damfotboll bara kan drömma om som OS-guld och mycket och bra press. Framförallt levererar de respekt för elitsatsande tjejer i lagidrott. Det är och förblir mycket viktigare än både resultaten och idrottens profitörer.

Ps LdB Malmö förlägger sina försäsongsläger till Sydafrika…