Martin Strömbergsson

Domare gör misstag, de ser inte eller missbedömer situationer. Alla domare gör det och så länge fotbollen är så fatalt konservativ får vi leva med att även domare är människor.

Det som skiljer bra från dåliga domare är att kunna läsa, förstå och känna spelet – helt enkelt spelförståelse.

Martin Strömbergsson har inte spelförståelse.

Jag tänker inte på den felaktiga varningen av Jon Jönsson. Jag tänker på Andreas Johansson.

Han är en av seriens mest rutinerade spelare – han är inte känd för att gnälla, klaga och spela teater. Han är hård, ettrig men ärlig.

I andra halvlek har Elfsborg ett omställningsläge. En gulsvart( David Elm?) driver bollen vid mittlinjen med tre motståndare runt omkring sig. Andreas Johansson har inga problem med en glidtackling snett bakifrån rent på bollen, med vristen – inte sulan.

När Elfsborg ändå får frispark av Strömbergsson som springer fem meter därifrån och har klart synfält blir Andreas Johansson blir oerhört frustrerad och sitter på huk och skakar av vrede. Och säkert säger han något. Och publiken är i uppror.

Då får Johansson varning. Att inte förstå att det kan finnas något fel i ens bedömning under de omständigheterna är inget som utmärker en bra domare. Det utmärker en dålig domare.

Vad värre är – Strömbergsson försöker förstärka sin bedömning med kroppsspråk och mimik. Han ser verkligen arg ut mest hela tiden. Och det är inte enbart när han ska tala om att spelare ligger nära gränsen utan även i andra situationer, där det borde vara mer avspänt. Strömbergsson skapar en hätsk stämning på planen genom att försöka vara tuff när han saknar auktoritet.

Naturligtvis har Martin Strömbergsson stora förtjänster, han är en mycket bättre domare än t ex Holmin och Mattsson, men han har de här grundläggande felen. Mimiken går säkert att arbeta bort näär han blir äldre och mindre osäker. Däremot kommer han utan spelförståelse aldrig få spelarnas respekt och utan spelarnas respekt blir varken, Martin eller någon annan en bra domare.