”Jag kan dö med rent samvete”, säger Tommy Prim här i SVT . Tvåan i Girot 1981 och -83 hävdar att han aldrig dopat sig. Men mycket talar för att Tommy Prim är en lögnare. Och det är det som jag irriterar mig mest på – alla dessa ständiga lögner. Att cyklister, och friidrottare för den delen också, verkar tycka att sanningen är ointressant.
Så jag frågar mig – vem dömer vi hårdast – den som ljuger eller träder fram och berättar?
Vad som talar emot Prim är följande: Varför skulle någon medvetet försöka förstöra Tommy Prims liv? Om norrmannen ljuger – då måste han bära på ett otroligt stort hat – kanske Tommy Prim kan ge ett skäl till varför?
Alla cyklister har i alla tider varit dopade. Det finns säkert någon som inte gjort det men jag har svårt att tro att någon enda av dem har gjort resultat på någon av de stora etapploppen. Det räcker med att läsa några cykelbiografier, t ex Bjarne Riis, så inser att dopningen var utbredd – över allt, på alla nivåer där man tävlade. Oavsett om det var endagarslopp i mars i en belgisk håla i samband med en fest: alla dopade sig.
Att odopad två gånger bli tvåa i Girot och besegra ett hundratal dopade cyklister, de flesta dessutom italienare verkar fullständigt absurt. Detta under en epok då dopingen var som mest utbredd och hänsynslös. Jag har svårt att ens föreställa mig det. Prim hade ju lagkamrater som åkt fast för dopning, hjälpryttare. Men han, stjärnan, åkte alltså på ”pan y agua”, han stjärnan har inget sett eller hört…
Jag är ganska säker på att Tommy Prim kommer dö som lögnare, och loser! Med det menar jag att han aldrig kommer berätta sanningen för sanningen är ju den att han ifall han berättar är antingen lögnare eller loser men ifall han fortsätter vägra berätta förblir han båda delarna.
Vi har många, många fler stjärnor i den falska, hycklande, skenheliga svenska friidrotten som borde sluta moralisera över andras dopning och istället träda fram och berätta. Om sin egen doping, och om andras.
Lämna ett svar