Sämsta elvan: tränare

Det vore lätt att välja ut Alexander Axén i Gais och Sixten Boström Örebro. Både har litat på en del spelare av tvivelaktig kvalité men det kan också ha att göra med ekonomin. Men Axéns matchning av laget var svag under våren – misstagen var uppenbara. Vad som gäller Boström så var han helgonförklarad för två år sedan när Örebro blev trea i allsvenskan.

Så bra  var inte Örebro men Boström är egentligen inte så dålig. Något gick dåligt i omklädningsrummet, man fick en mardrömsstart med fem mål av nykomlingen på hemmaplan och en stor skuld till katastrofåret var att där inte fanns någon målvakt som gav trygghet.

De två huvudkandidaterna till priset är istället tränare med stora budgetar och stora förväntningar.

Alla trodde Magnus Pehrsson nu skulle ta steget upp till eliten med Djurgården. Pengarna fanns där, högprofilerade värvningar från konkurrenter och optimism. Det finns en delförklaring – Marc Pedersens skada. Emil Bergström var alltför ung och oerfaren. Emil kan säkert bli bra men Djurgården förlorade typ tio poäng på den chansningen.

Målvaktsfrågan var inte mycket bättre sköt men när väl Höie kom in räddade han Djurgården. Värvningen av Ricardo Santos var pinsam, Chibsah passade inte in och man sparkade ut en av seriens bästa högerbackar i Kebba Ceesay.

Däremot var den akuta värvningen av Erton F. viktig. Den höll kvar Djurgården i allsvenskan.

Magnus Pehrsson andra år i Ålborg var också dåligt och sedan fick han gå. Perhsson var väldigt mycket att bevisa under vårsäsongen 2013.

Men allsvenskans sämste tränare 2012 var utan tvekan Mikael Starhe. Jag har alltid tyckt Starhe varit överskattad. när tidningarna skrev om Real Göteborg skrev jag att den kunde gå riktigt illa: inga forwards, en medioker målvakt, en gammal mittback och tre dyra mittfältsstjärnor. Och detta till ett lag som redan hade ett överflöd av mittfältare.  Plus seriens mest lovande mittfältare i Tobias Sana.

Till en viss del kan man sedan skylla fiaskot på en del skador men hela upplägget, det största i svensk klubblagshistoria, var från början så fel och obalanserat. Och spelet mellan den som anställde Starhe (Håkan Mild) och den anställde är intressant. Hur Mild säkert försvarat att hans unga spelare skulle få chansen om Starhe fick alla sina mittfältare och att det till slut blev obalans över allt.

Det finns oerhört mycket talang i IFK Göteborgs spelare, var för sig. Tillsammans och hur man balanserat det är en uppenbar katastrof. Jag tror det har med Starhes självbild att göra – han tror verkligen att han är en bra tränare som kan styra sina spelare hur han vill. Och att han skulle kunna coacha ett offensivt lag när hans enda framgång kommit med ett starkt defensivt lag med bra attityd.

Det ska bli intressant att se vart IFK Göteborg gör nu – de kan knappast sparka Starhe och behålla Mild – och Mild är närmast helig. Om de får fortsätta, hur ska Mild då styra upp Starhes  brister – genom att ge honom en tränarförmyndare? Eller genom att tvinga honom att sälja divorna och satsa på ungdomar och kvalité?

Jag tycker Jonas Olsson gjorde ett bra jobb – det enda felet han gjorde var att satsa på en målvakt som inte var redo för allsvenskan.  Hade jag varit styrelse i IFK hade jag sålt två, tre av mittfältarna och tagit tillbaka Andreas Drugge från Häcken.  Och ja, låtit Starhe hitta en ny klubb, Han hade säkert kunna göra ett bra jobb i Superettan.