Det behövs en väldigt mycket tydligare spets i svensk fotboll. För närvarande ser seriepyramiden ut som Malmö stad i profil – det är platt, och lika framgångsrikt, som en pannkaka. De enda nivåskillnaderna utgörs av hålet i ett nedlagt kalkbrott och bron söderut!
Sverige har sju, åtta klubbar med potential att vinna allsvenskan. De ska alltid spela där och en mindre serie garanterar den ekonomiska tryggheten men ger samtidigt den sportsliga en utmaning. I min allsvenska hade IFK Göteborg åkt ut och därigenom varit tvungna att revidera sin organisation redan nu – inte vänta en katastrofal ”Starh-strucked” säsong till.
Min allsvenska har 12 lag. Två åker ut och två får kvala – därigenom behåller man spänningen även i botten hela säsongen. Det blir färre matcher men högre kvalité och bättre förberedelser för de klubbar som spelar ute i Europa. Dessutom höjs värdet av svenska cupen. Plus reservlagsserien, aka u-21-serierna. Att Mjällby går till final och dominerar U-21-SVerige är ett genant underbetyg åt svensk fotboll.
Dessutom har nästan alla något att spela för. Hela året och det blir färre transportmatcher inför tomma läktare.
Superettan får gärna ha kvar 16 lag som spelar ofta och mycket och allsvenska lag ska kunna långa ut spelare ganska fritt. Det hade höjt nivån och attraktiviteten på serien. Att Lunds BK och Värnamo slåss om en plats i Superettan borde även det vara en sjukdomsinsikt för SvFF.
PS Keops var den av Hoola Bandola Band omsjungna pyramiden där folk slavade och som skulle ”räcka ända upp i himlen”. Himlen – det borde vara ambitionsnivån för svensk klubblagsfotboll.
Lämna ett svar