Luis Suarez ensamhet

Finns det något värre än att visa sin glädje, förvänta sig att andra ska dela den men upptäcka att de inte gör det? Få saker kan vara värre, få saker får en att känna sig mer ensam än så.

Visst firade Liverpools supportrar med Luis Suarez när han nickade in kvitteringen på Stamford Bridge från nära håll. Visst firade Luis men han sprang inte bort mot Carregher som skarvade bollen vid första stolpen utan mot närmsta kamera placerad nära hörnflaggan. Han gjorde en grimash i kameran och sprang bort till hörnflaggan. Sträckte upp armarna i luften i en segergest och vände sig om för att emot lagkamraternas gratulationer.

Där var inga lagkamrater. De sprang till den gamle backen på andra sidan planen. Och hade han med 17 säsonger i ”Pool” hade velat hade de alla sprungit åtminstone halvvägs mot Suarez men här var ingen alls.

Målskyttens ensamhet – hur brutalt tydlig är inte den existensen.

Det säger också mycket om Liverpool, ett lag som byggt en stor del av sitt varumärke på det starka kollektivet, inte enbart på planen utan att hela klubben, spelarna, managern och supportrarna: ”never walk alone”. Well, Luis Suarez do walk alone…