Barça och försvar vid fasta situationer

Bakom den mindre poetiska rubriken döljer sig ett inferno. Allt fler mål görs efter att försvararna gett billiga frisparkar längs kanterna. Eller hörnor – efter att zonförsvar nästan dödade hörnornas farlighet har de nu återuppstått. Det tog fotbollsspelarna 50 år att lära sig en stack eller spärrs funktionalitet men nu börjar det sitta.

Det lag, i världen, som haft svårast för detta nya vapen är FC Barcelona – speciellt när de spelar med tio semidvärgar. De har inte en chans att med muskler och huvudspel varken försvara eller skapa målchanser. Barça må slå spansk ligarekord med 11 vunna och en oavgjord på de 12 första omgångarna men de fasta situationerna har varit en mardröm.

Så för några matcher sedan började man med några hörnvarianter som innebar passningar och inlägg i stället – ungefär som spanska landslaget ibland gjorde i Sydafrika. I går såg jag för första gången defensiva alternativ.

När Zaragoza fick frispark ungefär där Zlatan ”Tourcyklade” in målet ( det var en lååång bicykleta) ställde Barça två man i muren och sedan resten av laget vid ungefär samma offsidelinje, strax utanför straffområdet. Det innebar att straffområdet var helt öde, förutom Victor Valdés.

Så strax före frisparken svingades in sprang alla och Barçaspelarna lite före eftersom de visste när – och de var först på bollen och kunde slå bort den. Vilanovas variant bygger (vad ja kan se så här medan jag skriver)  på två saker och ger fyra nya fördelar (det finns säkert fler om man analyserar närmare):

a. Fördelen med att själva bestämma när man springer bara man springer före frisparken. Det rör sig om en halv sekund kanske men det är avgörande för vilka som ska hinna först.

b. Om du har en stationär stillastående klunga i straffområdet betyder brottningsmuskler och höjd väldigt mycket. Flyttar du ut den klungan, och dessutom har en linje som motståndarna inte får överträda tvingar du dem att  dels vara i ryggen på respektive barçaspelare, dels att springa fortare än vad de gör. Och säga vad man vill om Messi och de andra men kvicka är de! Spärrar och stackar blir närmast omöjliga.

c. Desto högre upp offsidelinjen ligger desto viktigare blir snabbheten. I det här fallet slogs bollen så hårt att Barcaspelaren rensade vid straffpunkten. Och Zaragozaspelarna var 3-4 meter bakom. Det anfallande laget måste alltså slå så lösa frisparkar att laget ”hinner i kapp” frisparken.

d. För Viktor Valdés betyder det också att han slipper de äckligt hårda, höga frisparkar vars boll kanske, kanske inte touchar ett huvud och ifall ingen rört den, studsar in vid bortre stolpen. Målvakten behöver inte ha ångest över den existentiella och nanosekundskvicka frågan om han/hon ska följa bollen eller spelarna.

Jag tycker det är kul och spännande att fotbollen utvecklas. Mot just det här försvaret går det säkert att finna motmedel. Jag tror att man måste variera olika insatser och taktik. Jag tror över huvudtaget att fotbollen i framtiden ha fler taktiska variationer: att spelare och spelmönster kommer skifta mer under matcherna. Men det är en annan bloggtext.