Conny är en 75:a

Jag följer inte hockey så där jättenära längre men även när jag gjorde det hade jag endast vaga begrepp om vem Conny Strömberg var. Jag såg rubriker och drog slutsatsen att han var en duktig hockeyspelare och alkoholist. Kanske hade han som den där bandystjärnan ADHD och hade svårt att passa in.

Nu har jag läst Daniel Enestubbes märkliga, ännu ej utgivna, bok om Conny: ”En lirares bekännelser”. Nu vet jag att Conny är den i särklass bäste svenske hockeyspelaren i modern tid som aldrig har spelat i Elitserien.

Den inleds med att Conny säger att han aldrig ljugit och ett par sidor senare så berättar han att han ljugit för journalister.  Han har f ö inte mycket till övers för svenska hockeyjournalister ( Daniel Enestubbe är hockeyjournalist på SmålandsPosten). Conny har inte mycket till övers för en hel del annat men boken präglas framförallt av Connys bitterhet för att han aldrig fick spela i Elitserien. Men han tycker, vid fyllda 37 år att det inte är försent och lovar att Elitseriens sportchefer att göra 55 poäng per säsong. Det är inte försent, menar han – även om han i somras blev utkastad av Örebro eftersom han fått ett återfall, inte tagit antabustabletterna och var full offentligt dagen före en kvalmatch till Elitserien.

Anledningen till att han aldrig fått chansen är att han alltid har festat och druckit alltför mycket. Redan under tiden som junior i Modo. I det frireligiösa, helnyktra Örnsköldsvik väljer man dock att inte beblanda sig med det fåret som är kvar i öknen, för att nu tala i bibliska termer.

Hade man försökt hjälpa Conny istället för att skjuta honom i från sig och låta honom spela i farmarlaget Husum för svart betalning (15 000 :- netto i månaden) så hade säkert Modo haft en stjärna. Liksom de andra -75:orna. Både Conny själv, författaren och andra är noga med att betona att Conny inte är alkoholist : han är bara, typ,  en kille som supit bort sina chanser och går på antabus men alkoholist är han inte.

Istället har Conny lirat lite överallt, Vita Hästen, tyska tredjeligan, Danmark, Slovenien, Österrike, Tierp med mera och överallt gjort sig omöjlig. Jag förmodar att boken antingen är ett sätt att tjäna lite extra pengar eller att Conny faktiskt har mognat lite och insett att han måste sköta sin kropp om han ska fortsätta kunna spela hockey för pengar – någon annan utbildning har han inte.

I boken har han en idé om att han kan bli powerplay-coach efter spelarkarriären och arbeta i tre klubbar samtidigt.

Det är ett tragiskt idrottsöde men det säger också en del om människosynen och spritromantiken i svensk hockey. Och framförallt om falskheten i landets kanske mest kristet präglade stad – Örnsköldsvik. Och det är en bättre och mer avslöjande bok än jag, och Conny, kunde ana.