Min beundran för Henrik Rydström

A. Han ställde alltid upp när man ville prata och han var alltid ärlig och uppriktig utom när han inte kunde vara det – då gled han skickligt undan frågorna, skrattade och vände på frågeställningarna.

B. Jag tyckte alltid han var lite löjlig när han plockade av sig för att visa att han tränat bröstmuskelaturen och gjort det lite fel  – så det såg ut som om han hade små tjejbröst. Taijta t-shirts, kortare shorts. Å andra sidan, vem är inte fåfängd? Jag hade förmodligen gjort likadant även om jag balanserat bröstmuskelaturträningen lite bättre. Se på Zlatan – han missar aldrig en chans att visa upp sin överkropp – den han aldrig spelar fotboll med!

Vart jag vill komma till? Jo att Rydström var lysande i Viasatstudion i söndags.

Han bloggar om det här.

Framförallt vågade han ha en motsatt uppfattning till Ola Wenström och Bosse Pettersson. Han följde inte ens dramaturgin utan ifrågasatte spelarnas reaktioner. Det är befriande. Han går det där steget extra i sin analys som gör det intressant.

Allra tydligast var det när man diskuterade Sunderlandmålvaktens tabbe. Målvakten kan inte hålla en låg, misslyckad framspelning- han glider ut, tappar bollen, släpper en lätt retur, får tag på den igen men en anfallare sparkar ändå bollen så den går i mål.

Vad Rydström observerar, som de andra inte förstår, är att målvakten faktiskt har bollen och borde protestera men inte gör det. Han är förvånad. Det är jag också.

Varför protesterar han inte?  Kanske, min teori, är att han skäms så mycket över sin första tabbe att han inte vågar protestera mot regelbrottet. Han vill bara sjunka genom gräset och försvinna – inte springa bort mot domaren och protestera mot något som domaren aldrig kommer förstå eller acceptera. Men han har rätt!

Ps Jag gillar också att Rydströms beundran för Jonas Olsson är på ungefär samma nivå som min egen.