Vad är en kultspelare?

Johan Orrenius i Offside är på jakt efter en allsvensk kultelva.

Det är ett kul jobb. Kultspelare omfattas av mer kärlek än normala, mer anonyma okultiga spelare.  Men vad kännetecknar då en kultspelare. Nja, det kan verkligen diskuteras eftersom vissa blir kultspelare bara genom att dyka upp, göra något knäppt och försvinna.

Låt oss ta MFF som exempel: Berne Tavell skulle kunna vara kultspelare för att han var väldigt onormal: han var från Ystad, han var ungefär 160 cm lång, vägde 50 kilo, spelade ofta i handskar. Fast han var inte speciellt bra.  Från ungefär samma tid fanns två riktiga kultspelare: Niclas Kindvall och Jens Fjellström. De var både bra och annorlunda. Niclas en teknisk bohem som publicerade fyra barnböcker. Jensa för att han var intellektuell och lika känslig själsligt  som i vänsterfoten. Dansken, har glömt hans namn men han är framgångsrik tränare nu, som var stor och skallig och aldrig förlorade en närkamp. Totalt utan talang men med världens största hjärta.

Så kan man fortsätta. Nu kommer Johans definition:

”Hur når man kultstatus i Allsvenskan? Av era nomineringar att döma har det inte så mycket med skicklighet att göra. En allsvensk drömelva genom alla tider skulle troligen bli ganska olik vår uppställning. Nej, snarare är det trotjänare belönas här. Och galenpannor. Gärna i kombination. Ett spektakulärt utseende (en mustasch, ett yvigt hår, en senig kropp) är heller inte oviktigt i sammanhanget. ”

Jag tror att en kultspelare är en duktig spelare som bryter mot reglerna, mot normerna, konventionerna. Framförallt de oskrivna men gärna i kombination med de skrivna. I fall han också är trogen klubben under väldigt många år så är det ett stort plus som kan förvandla ganska normaliserande spelare till kult. Fast egentligen är det inte lojaliteten utan egensinnet i kombination med en blinkning åt fansen som gör kultliraren. Bosse Larsson är mer kult än Staffan Tappar. ”Puskas” Ljungberg är tvärtemot vad Johan tror inte alls kult. Kanske i Bois eller Åtvid men inte i MFF.

Janne Möller är kult, och John Hansen. Och kansek Micke Rönnberg även om han inte riktigt är en MFF-are. Thomas Sjöberg var kult. Och Sten Stjärnqvist. Och Jonas Wirmola, och Kent Jönsson – fast inte som blågul eftersom han är fotbollslandslagets sämste spelare genom tiderna. Rent statistiskt.