Lars Gunnar Björklund död

Det är inte med sorg, inte med saknad utan snarare som en tråkig bekräftelse på världens förgänglighet och obevekliga tragedi jag tar emot beskedet att ”Björklund” är död.

Jag kände inte honom, jag träffade honom inte personligen mer än nån enstaka gång när han var gammal. Ändå har alla sportintresserade i min ålder en nära och kärleksfull relation till Lars Gunnar Björklund. För de två saker som betydde mest i en svensk sportintresserad tonårings liv var Tipsextra ( jag minns första sändningen från Moulinex Ground med Wolverhampton och Derak Dougan som lagkapten)och Hockey-VM. Och de två skolorna var Björklund rektor för. Hans humor,  lugn, saklighet, röst men framförallt det här: han hade en storrespekt för idrottsmän och han kunde formulera den i ord! Hans röst bar hela sanningen om idrott.

När jag tänker på det så fanns det ytterligare en tävlingsform som han gav blod och liv – skridsko. Han förvandlade skridsko till både underhållning och ett uthållighetsprov av yppersta klass. Hans röst gjorde den annars väldigt sterotypa idrotten levande och väldigt spännande.

Björklund hade alltid framstått som en positiv och humoristisk betraktare av idrott. Därför förvånade mig att hans bok med minnen som kom för några år sedan var ganska bitter och avslöjande. Han var besviken på en del  av idrotten och hur den hade förvanskats. Men han berättade också ärlig om konflikter och bråk. ur t ex Han, Åke Strömmer och de andra rejält kränktes av Sveriges Radios styrelse och Akademiledamoten Lars Gyllensten. Eller varför Sveriges Radio och Lennart Hyland inte fick närma sig Ingemar Johansson och dennes VM-matcher.  Och om Hylands alkoholism, om Sven ”Satjerring” och många andra.  Som Per Josefsson, chef för Radiosporten och som Björklund en gång rekommenderade Bosse Gentzel att anställa. Nu ringde Josefsson och förklarade kortfattat att det sista Björklund gjorde efter 30 år på Radion, Vasaloppet, kunde han glömma – han var alltför gammal och skulle inte höras mer i Josefssons radio.

Men boken andas också stor beundran och saknad efter de stora idrottsupplevelserna, den där sanningen om att vara bäst, och störst och framgångsrik som enbart håller till någon eller några besegrar en. Och om inte förr så gör Döden det!

Ingen  i radio och TV har betytt mer för mitt idrottsintresse än Lars Gunnar Björklund.