Svensk elitidrotts falskhet

Aranäs i herrhandbollens Elitserie har rivit kontrakten med alla spelare. Hammarby ska få in 1,5 miljoner om några dagar. Hammarby bandy har jag ingen aktuell koll på men jag förutsätter att det är som vanligt, man lever för dagen.

Timrå vill halvera spelarnas löner och så det famösa Leksand där hockeyn går före  medborgarnas väl.

Hur går det med LdB? Dan Olofsson och hans partners som vill tjäna miljarder under förespeglingen att de bygger ett damidrottscentrum och inte exklusiva bostadsrätter vägrar lägga några miljoner på LdB. Som hoppas på mer hjälp av Malmö Stad. Samtidigt som Olofsson väntar på att Malmö stad ska sälja marken till dem billigt.

MFF är fast beslutna att inte förlora mer än 15 miljoner i år  – ett år då de sålt både Jimmy Durmaz och Rangéri – och året efter att de skulle gå jämnt upp för att de förlorade ännu mer  säsongen före. Nu har MFF råd, på kort sikt. Men det säger något om hur man driver anrika, relativt stabila föreningar.

Råd har också fotbollsbolagen som driver AIK och DIF även om de i sin tur ägs av en medlemsförening. De båda stockholmsklubbarna ska betala för de ökande poliskostnaderna i samband med deras matcher.

De vägrar och trots att politiker försöker tjäna snabba poäng med att hålla med dem vore det märkligt om högsta förvaltningsdomstolen gav dem rätt – Det är affärsdrivande verksamhet och sådan får stå för sina gena kostnader.

Dessutom är det  – i mina ögon – det enda som kan få supportrarna att själva ta ansvar för vad de och deras grannar på läktaren och utanför verkligen gör. Där är den stora samhälls- och fotbollsvinsten i den rättssaken.

Men generellt – svensk idrott är sjuk! Det finns en allmän dubbelmoral som slagit ekonomisk knut på sig. En del av mitt idrottsintresse försvinner där. Inte med mängden av pengar utan med den ekonomiska självbild som svensk elitidrott skaffat sig.