Hur intressant är människan vs målvakten?

Magnus Hedman har vunnit Guldbollen och gjort massor av landskamper. Han har varit med i VM och EM, CL  och spelat brittisk ligafotboll. Och han är AIK-are och målvakt.  Dessutom har han ägnat de senaste fem, sex åren till att missbruka amfetamin, sprit, kvinnor men framförallt sin omgivning. Jobbet, familjen, vännerna alla de som hade förtroende för honom.

Nu ligger han i en juridisk tvist med ex-frun Magdalena om hur mycket pengar han har kvar. Det borde finnas tiotals miljoner på något obskyrt bankkonto någonstans, menar Magdalena.

När författaren Gunnar von Sydow lägger tonvikten på att berätta om den missbrukande människan blir det ur idrottssynpunkt inte speciellt intressant. Och ur litterarärt perspektiv är ”När ljuset släcks” av  Magnus Hedman /Gunnar von Sydow (Norstedts) ganska ointressant eftersom Magnus Hedman inte är speciellt spännande – åtminstone inte som von Sydow framställer honom. Det är möjligt det kunde blivit en spännande bok om Magnus Hedman men det är inte det – det är en hybrid av människa och målvaktsbok och den är inte bra som varken det ena eller det andra.

På en sida som ska visa vilken fin kille han innerst inne är berättar han hur han varit borta ”tio dagar för en landskamp” och Magdalenas 6,7-årige son Isak, från ett tidigare förhållande, har ristat in ordet ”Mamma” i lacken på Magnus Porsche cabbe. Och han blir inte arg: ”Det kan inte vara lätt att växa upp med ständigt upptagna föräldrar”.

Magdalena hade inget jobb. Magnus berättar att hon blir sur för att han lägger nästan all fritid på att spela TV-spel. ”Vi hade Au-pair som kunde hjälpa med barnen så vi ofta kunde åka ner till London och gå på fina restauranger”.

Det är inte ens bra restauranger – paret Hedman väljer krogar efter hur ”fina” det är. Och de har inte tid att ta hand om sina barn – är det så jävla konstigt att de enda man överhuvudtaget känner sympati för i den här boken är barnen! Och då menar jag inte Magnus Hedman även om det framställs som om han först nu mognat och blivit man. Vid 40 års ålder.

Magnus Hedman, hans stora ego, hans ständiga otrohetsproblem, hans bubbla – han framstår helt enkelt inte som speciellt sympatisk. Vilket han mycket väl kan vara. Min slutsats är nämligen att Magnus Hedman inte är en person som har lust att fläka ut sitt liv till allmän beskådan men att han här gjort ett undantag – för att förklara att han inte har några pengar kvar. Det är en partsinlaga i en juridisk tvist.

Jag har hela tiden en känsla av att Magnus Hedman borde valt något annat än att bli målvakt. Det finns så många bitar i hans personlighet som inte passar in. Även om han som bäst var topp 15 i världen och förmodligen hade ännu större potential. Eller så är det författarens fel….

Det fotbollsmässiga handlar mest om hur Magnus mår. Han är ofta skadad. Speciellt under tiden i Celtic spökar vaderna och Martin O’Neills frustration växer. Han byter klubbar ganska ofta. Han är dessutom ofta petad, även i landslaget, vilket är en av anledningarna till att han slutar 32 år gammal.

Jag hade velat ha mer om hans val och roll som målvakt. Det speciella i att vara målvakt. Om matcherna hur hans perspektiv. Nu känns det mer som om det är match och Magnus är en av elva spelare.  Där är ett bra kapitel om  misstaget i CL-kvalmatchen med AIK mot Sparta Prag. När han gör en missad utboxning och blir skyldig de andra AIK-arna 70 000 var som de var utlovade i segerbonus. Gillar också berättelsen våren i Serie A – har skrivit om det tidigare och hur vanligt det var med att lag tog emot pengar för att lägga sig. När Hedman gör en fantastisk match får han nästan stryk i halvtid i omklädningsrummet och Daniel Andersson får gå emellan och förklara att ”många här inne är sura på dig nu”.

Det hade varit intressant att läsa mer om. Precis som om hans bra och dåliga sidor på planen, om hans fantastiska utsparkar, om hur han tränade, helt enkelt om målvakten Magnus Hedman, inte människan och missbrukaren.

Det är inte en ointressant bok, och den är välskriven för sin genre – om genren är sportlitteratur – men det är det inte. Det är allmänbiografer och då håller det tyvärr inte.