C More visade den tyska Playoff samtidigt med Jerry Bruckheimers Glory Road. Både med stark verklighetsanknytning: I Playoff rycker en israelisk coach upp tysk basket i början av 70-talet. Problematiken är att han flydde från Tyskland 40 år tidigare medan hela hans släkt mördades i koncentrationslägren. Han är m a o en total främling och samtidigt är det hans hem. Medan basket nu utgör hans egentliga hem och de unga tyskarna är totala b-ball- främlingar. Det är ännu några år innan 15-årige Dirk Nowitsky dyker upp på en Nike-ungdomstryout i El Paso, Texas. Lite väl mycket prat och såsig, europeisk ljussättning men tanken är god.
Producenten Brukheimer har gjort stora actionfilmer som Pearl Harbour, Remember the Titans och annat lättviktigt. Den här filmen kom inte till svenska biografer men den hade kunnat förändra lite av den svenska kritikerkårens genuina förakt för honom. Historien är att en fd ung tjejbasketcoach tog över det taskiga collegelaget El Paso 1966. Då hade inga sydstatslag svarta spelare i första fem. Istället var de en slags scapegoats och alibin man kastade in vid förluster, på bortaplan. Don Hoskins värvade sju svarta killar som gick rakt igenom hela säsongen och slog rasisten och coachlegenden Adolph Rupps Kentucky i NCAA-finalen.
Faktiskt en riktigt bra sportfilm: snyggt gjort, ok berättad, bra skådespelare och framförallt trovärdiga ”actionscener”- Parallellt med eftertexterna rullar matchbilder från -66 tillsammans intervjuer med spelare som nu blivit typ 65 år gamla. De och Kentuckys bäste spelare, den inte helt okände Pat Riley förklarar vad matchen egentligen innebar – att den vita basketcollegevärlden tvingades acceptera svarta spelare som spelare, inte enbart svarta.
Lämna ett svar