Basket och jazz

Jonas Autio är basketspelaren som hoppade av landslaget och slutade tvärt vid 25 års ålder. Jag minns honom som Sveriges lägste guard genom tiderna och såg att han hade några egenskaper som räckte på hög internationell nivå men också några han borde jobba med. Men det gjorde han alltså inte. Jonas blev radiodramatiker istället.

2011 sände han ut två små vackra, tunna böcker om basket och människor. En om EM i Serbien och en om ett möte med sin tidigare coach Charles Barton i Grekland.

Basketcoacher är märkliga människor, en nästan helt egen förgrening av Homo Sapiens. Basket, en sport för fem men ofta endast två, eller tre gör relationen spelare  – coach väldigt speciell och komplex Ibland är det bra, ibland är det katastrof. Tänk er en boxningstränare som tränar och coachar dig och två av dina motståndare, samtidigt…

Det var ett lysande basketreportage, speciellt det när man letar efter människan Barton i både mötet och i sig själv.

Nu är Jonas Autio tillbaka med två nya böcker om basketrelaterade resor. De kom dock så sent att jag inte hann få med dem i min genomgång av årets sportslitteratur.

”Drömmen om NBA”  (Autio/press) är en kortare resa han gjorde i USA vintern 2005-06. Han har planerat att intervjua Allen Iverson, Sonny Rollins, Joe Fraizer och den svenske basketspelaren Christian Maråker som då precis avslutat en lovande collegekarriär.

Som extra lägger författaren in en intervju med Jay Anderson – den troligtvis ende NBA-mästare som varit verksam och boende i Sverige. Jay bodde i Sverige och är inte en del av resan men det är ändå den som berör mig mest, den som berör mig mycket och länge. Skälet är personligt, jag kände Jay ganska väl. Min far var ordförande i den klubb han representerade som spelare och coach. Jag  träffade Jay ofta i mitt jobb som basketjournalist i Helsingborg.

Jag är väldigt glad över att få träffa Jay igen, så här oväntat och faktiskt lära mig lite som jag inte visste om honom. Jag skriver lära för Jay Anderson var på många sätt en förebild, både som människa och coach. Han var en människa jag och många andra lärde oss av. Intervjun är en påminnelse om vad man ska värdesätta i livet.

Tyvärr har jag lite svårt att ta till mig de andra delarna. Intervjuerna är radio, de är alltför lite kommenterade och de som intervjuas rekapitulerar sin livshistoria i ett par utgångar. Jag saknar både närvaro och författaren här. Och jag saknar sammanhang.  Att de drömt eller drömmer räcker inte så länge varken dagen eller drömmen konfronteras.

Jag önskar länge att författaren ska återkomma och knyta ihop basketen med jazzen för jag är övertygad om att det går. Hip Hop liknar dagens oerhört stjärnfokuserade NBA-basket – en basket utan ”lag-fundamentals”. Jag kan se likheterna i offren för droger och drömmarna men den drömmarna, idéerna och kropparna tas för givet.

Det finns antydningar i det fullkomligt misslyckade mötet med Allen Iverson – fast det handlar förstås inte om drömmar. Liksom när Sonny Rollins försöker förklara att han bara drömt om att få hitta musiken inuti sin kropp.

Jag saknar också, så här i efterhand, ett postscriptum där författaren berättar vad som hände sedan. Hur Iverson misslyckades och packade ihop, hur Rollins och Jay Anderson gick bort och hur Maråker har bytt Japan mot Kina i en karriär som aldrig förde honom till NBA.

Nu skall jag läsa ”Basket i mörkret”. Återkommer!