Min effekt

Läser cykelböcker. Framförallt Tyler Hamiltons ”The secret race”. Nu när Lance Armstrong dömts är den inte lika het men fortfarande väldigt intressant. Den italienske doktor Ferrari, han som gjorde underverk med EPO-cyklisterna och proppade i dem all möjlig skit – han byggde dopningen på matematiska uträkningar.

Effekt mäts i Watt och Ferrari menade att det optimala talet är 6.7 watt per kilo cyklist, i medeltal under ett lopp. Kan man utveckla det vinner man Tour de France. På ett annat ställe läser jag att Jan Ulrich vid en tuff bergsetapp utvecklade i snitt 498 Watt.

EPO gav en långsam effekt på ca tio procent resultatförbättring. Att bloddopa sig, alltså tappa ur och hälla tillbaka igen inom fyra veckor ger inte mer än ca tre procent men då kommer reaktionen omedelbart.

Där är en rolig historia om hur rädd Lance Armstrong är för att ett elavbrott i hemmet i Girona ska få kylen att stanna och blodet att förstöras. Han beordrar den unga Floyd Landis att medan han själv tog privatjetplanet till något tal ( han tar 100 000 dollar per tal) får Landis vakta kylen under några dagar…

Själv försökte jag ligga på halva Ulrichs tal på gymmet i dag, under en kvart, att snitta 250 W. Visst det klarade jag men samtidigt var jag på gränsen av att snitta under 30 km/h. Och då cyklar och cardiotränar jag ändå ganska hyfsat. Att ligga på den dubbla effekten under 5-6 timmar…. Helt jävla otroligt. Vilket väl är en anledning till att dessa cyklister beundras och väcker ett sådant stort intresse även om hela sporten är suspekt och korrumperad.

Deras prestationer är övermänskliga och det förutsätter dopning!