Stor litterratur skrivs med kroppen

Detta är en bok att älska. Att älska av den enkla anledningen att precis som stora romaner är det en bok skriven med hela kroppen och enbart denna totala hängivenhet skapar stor litteratur.

På sätt och vis är det också skönlitteratur för den bygger på att det finns en masa män som tagit sig upp för alla de här 20 franska bergen bara för att vinna. Det är som Niclas Jalabert säger till Tyler Hamilton i boken The Secret Race när denne satsar allt för att bli 20:e istället för 30:e i Paris-Bastonge: ”det är bara ett cykellopp”. Och dessa cykellopp, och etapper upp för bergen, är inte enbart episka, de är en slag märklig, maskulin fiktion.

”Tyve tinder i Tour de France” är varken språkligt, eller bildmässigt ett storverk, tvärtom men den är skriven med hjärtat och en kropp som varit med hela vägen. Jesper Ralbjerg har inte enbart varit en del av det han berättar om, han har nästan gjort samma resa som åkarna i touren under 100 år.

En lustig sak är att jag har kallat den här, och Bergtagen, för ”gör-det själv-guider”; muusmanns forlag (gement m) kallar det ”En kör-selv-guide fra L’ Alpe d´Huez til Mont Ventoux”.

Det är nästan 400 sidor uppdelade på 20 berg och var och ett av bergen har fått en legendarisk ”ryttare”. Dessutom en lång, underbart nördig  intervju med Michael Rasmusen, Danmarks ”bjergekong” om lufttryck i däcken ,växlar på olika avsnitt, vad man inte bör äta eller dricka….  Varje berg har också mycket ingående beskrivningar av hur man kommer upp och tips på vad som kan gå fel. Dopning tex, i alla fall om man är Rasmusen fast det nämns inte i boken.

Jag älskar de här berättelserna om hur cyklisterna besegrat inte enbart motståndarna, utan även topparna och framförallt det mest nödvändiga: de har besegrat sig själva och de eventuella hinder smärtan kunde medfört. För det är omänskligt och vansinnigt och en fullkomligt meningslös bedrift att cykla upp för berg.

Det är två saker som är mindre bra med boken. Dels bildmaterialet. I Bergtagen är alla bilder tagna av professionella fotografer och med blå himmel. Det funkar inte med vita moln kring vita toppar. Eller bara gråskalor. En del av de genomgående små bilderna måste man titta noggrant på innan man upptäcker att de inte är svartvita. Och höjdskillnader – det funkar inte att plåta uppifrån och ned. Eller vice versa – ska man åskådliggöra lutningar finns det enbart ett bra perspektiv: från sidan. Sedan finns där exempel på bra bilder men de är få. Å andra sidan – bilderna är inte speciellt viktiga här och alla porträttbilderna på cyklister ”in action” är inköpta.

I förordet finns väldigt lite om varför man gör det här. Ralbjerg skriver att man kan leka eller föreställa sig att man är stjärnorna genom att cykla på samma vägar. Det måste man hålla med om även om det även finns andra, spännande tänkbara förklaringar. Sist i förordet citerar han dock några danskar stjärnor som ger rådet att ta det lugnt och har det ”kul”.

Det är lite väl motsägelsefullt för mig. Ingen amatör cyklar upp för bergen för att det är kul. Kul är det när man är uppe. Kanske. I huvudsak är det dock aldrig ”kul” att cykla. Tillfredsställande, en njutning, vackert, det kan vara mycket men det måste vara en prestation, det måste ha funnits ett motstånd.

Det finns inga mer underbara utmaningar för en amatörcyklist än att övervinna sig själv och sitt förflutna – de enda motståndare man har. Och det gör inte bedriften mindre än den som de 20 bergryttarna åstadkommit.

Se även