Henrik Larsson och sportjournalistikens återvändsgränd

Den välkände fotbollsexperten Michael Wagner i Sportbladet har skrivit en lustig artikel. Han inleder den så här:

”Efter tre säsonger i Superettan med placeringarna 5, 10 och 6 är det något överraskande tyst i den förre stjärnanfallarens tränartelefon sedan han lämnade Landskrona Bois.”

Varför är det ”något överraskande” tyst? Det är inte överraskande med tanke på att seriens mest välavlönade tränare med det bästa spelarmaterialet i tre års tid slutat närmare nedflyttningstrecket än kvalstrecket uppåt.

Jo, det är överraskande  för att Michael Wagner påstår längre ned i intervjun följande:

”Jag tycker ditt facit med Landskrona Bois, som ditt första tränaruppdrag, varit klart godkänt. Känner du någon besvikelse över att du inte fått fler erbjudanden?

– Nej, det är så det funkar. Det visste jag när jag gav mig in i tränaryrket. Jag har varit på hög nivå i fotbollsvärlden i 20 år så jag vet hur branschen fungerar. Jag känner ingen bitterhet eller besvikelse.”

Henrik Larsson har alltså inga erbjudanden över huvudtaget och hans kommentar säger egentligen allt: han finner tystnaden logisk.

Varför finner då Wagner den ologisk, överraskande? Varför utmålar sig då Wagner frivilligt som antingen helt oförmögen att analysera tabellpositionerna 5-10-6 (och förväxla dem med ”klart godkänt”)  eller som falsk – en som ljuger både för Henrik och för läsarna?

Jag tror Michael Wagner förväxlar tränaren med människan. Och sitt journalistiska uppdrag med framtida scoop. Jag tror att Michael Wagner inte enbart i en telefonare med Henrik utan som bevis för sin inställsamhet och vänskap i tryck vill visa att han gillar och tror på Henrik. Detta i en situation då faktiskt ingen annan i Sverige, varken sportchefer, läsare eller Henrik själv gör det.

Blott Sverige svenska fotbollsexperter har!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/article16021105.ab