Mina favoriter bland sportkrönikörer

Jag är kräsen. Jag tycker ofta att jag själv vet bäst. Åtminstone vad gäller fotboll och ett par andra sporter. När jag läser, eller hör, en sportkrönikör jag har behållning av är det för att hen tillför något extra. Antingen i analysen, språket eller perspektivet.  Som till exempel Simon Banks analyser, Erik Nivas kunskaper, Mats Olssons språk, Esks moraliserande, Arnesens tenniskunnande, Axéns handbollsdito, Henrikssons radiokrönikor och Anja Gatus feministiska numera också ur ett moderligt perspektiv.

Jag tycker inte alltid likadant som Anja Gatu ( jag funderar på att återigen skriva om min, hennes och samhällets inställning till Alexander Gendt och Miika Albornoz) men hennes perspektiv, och mycket välskrivna krönikor, ger mig något nytt. Hennes bild av vad idrott är och vad den ska ge tvingar mig att reflektera över varför jag tycker som jag tycker.

Alla de här andra är liksom jag själv vita, medelåldern män med ungefär samma bakgrund. Anja är 30 år, varit feminist i mer än halva sitt liv och ser damidrott som ett viktigt led i den kampen. Och så är hon nybliven mor. Om det sist nämnda, hur man förenar ett oerhört stort sportintresse med havandeskap och föräldraledighet kan ni läsa här. Det är bra! Riktigt bra!

Anja är personlig, på gränsen till privat och jag gillar det. Jämför till exempel med en annan skribent som också vill vara personlig, Mats Olsson.

Olsson var en befrielse när han började skriva om något annat än sport och resultat. Man frossade i rocktitlar och hans latteliv i London och New York. Efter ett tag tröttnade man. Olsson försökte med att ibland berätta hur hans mor mådde, hur det går för Jonstorp  och vad han tycker om musiker och klädmärken och restauranger men det är ett substitut för det personliga. Det måste finnas en annan Mats Olsson som inte lever så som han skriver och så länge han inte visar sig förmedlar krönikorna enbart bilden av en äldre, lite trött sportintresserad storstadsman som har överdriven och lätt ängslig koll på musik och kläder.  Men han skriver, emellanåt, fortfarande väldigt bra.