”Fotbollen – vilken historia”

När man ger ut en reviderad upplaga av en bok brukar man avvända originaltiteln. Det är en hederssak, både för läsarna och för de blivande köparna. När nu Eduardo Galleanos ”Fotboll i sol och skugga” kommer i fjärde, reviderade upplagan (Lindelöws) står det enbart i små bokstäver på försättsbladet. Originalet heter ”Fùtbol a sol y sombra”. Denna boken är originalet med ca 60 extra sidor lagda till de redan existerande ca 170 och kallas ”Fotbollen – vilken historia”

Jag tycker det är väldigt tveksamt om man ska luras så här. Speciellt som de gamla 170 sidorna är bland det bästa som skrivits om fotbollen medan de nya 60, i jämförelse, är skit. Tyvärr.

Det är en trött, gnällig, allt mer politisk, allt mindre poetisk Galleano som hafsat ihop 60 sidor för att tjäna lite mer pengar. Och vad värre är, han sviker därigenom både sin förra bok och sig själv.

Jag stavade mig först igenom ”Fùtbol a sol y sombra” på spanska i mitten av 90-talet. Det var en alldeles underbar blandning av autentiska fotbollsminnen och det som i Sydamerikansk litteraturhistoria kallas ”magisk realism”. Dessutom med ungefär samma obändiga vilja att skriva ett folkets historia, på samma sätt som han gör i trilogin Eldens minne.

Galleanos bok var nog knapp elva på den lista på de tio bästa sportböckerna genom tiderna, som jag publicerade i Listboken (Strömberg-00).

Det nya i den nya boken är mest gnäll på FIFA korruption, hur dåligt spelet är, att kapitalet helt tagit över leken e t c, e t c. Det värsta övergreppet är när han, som alltid tar parti för de svaga som t ex afrikanska länder i VM, plötsligt hyllar Luis Suarez för att han tog med handen i sista sekunden på mållinjen – och därmed såg till att Ghana inte som första afrikanska land tog sig till semifinal i VM.

Jag har full förståelse över landsmannen Galleanos glädje över den egna nationens framgångar på bekostnad av hela Afrikas hopp men att hylla någon som gör det med fusk – i det ögonblicket känns som Galleanos hela patos för det folkliga och de svaga, för internationalism istället för nationalism bara var en säljande front.

Det blir tyvärr inte bättre av att Sverige kanske bäste skönlitteräre översättare av spanska, Jens Nordenhök, faktiskt inte kan något om fotboll och dess vokabulär.  Galleano begår här ungefär samma giriga grovkapitalistiska brott själv som hela hans övriga författarskap går ut på att beskylla andra för.