Svennis och Fassbinder

En av Rainer Werner Fassbinders sista, och bästa, långfilmer: ”Veronika Voss längtan” ( Guldbjörnen i Berlin 1982) avslutas med att den desillusionerade sportjournalisten  smyger i väg från huset där han ser den burgne mannen äta frukost med sin familj i det sena 50-talets München. Mannen, och det nya Tyskland, har just, indirekt fått kvinnan sportjournalisten älskade, en gammal filmskådis, att begå självmord (piller).

Sportskådisen, en slags ödmjuk Humprey Bogart i en Raymond Chandlerfilmatisering, ( fast filmen mest liknar Billy Wilders Sunset Boulevard) inser att han inget kan göra åt det som bygger den nya förbundsrepubliken: korruption, cynism och rå kapitalism.

Så han hejdar en taxibil och uppmanar chauffören: ”Kör mig till ”Sechizger Stadion”. Han vill till den enda plats dit ett nya Tyskland ännu inte trängt, där man kan dränka sina sorger: 1860 Münchens gamla stadion, Grünwalder Stadion som ligger inklämd i en stor trafikkorsning.  En gammal stadion, med en ståplatsläktare som är extremt brant som man flyttat från två gånger men ändå återvänt för att kolosserna i andra delar av staden varit alltför stora.

Dels för att det var en naturlig tillflyktsort, dels för att Bayern München fortfarande var en anonym kvartersklubb. Denna historiska koppling är också varför Münchenbor i allmänhet känner mer för den gamla arbetarklubben ”Löwen” än Bayern och varför Bayern är populärast i övriga, ärkekonservativa, Bayern.

Det är en av två viktiga fotbollsreferenser i Fassbinders filmer – den andra är de sista minuterna i ”Maria Brauns äktenskap” – en film med liknande tema där en kvinnas självmord (gas) ackompanjeras av de sista minuternas radioreferat av VM-finalen i Bern 1954 mellan Västtyskland och Ungern.

Ifall Svennis har en liknande historia  med suicidalbenägna kvinnor bakom sig vet jag inte men han kommer märka att vara tränare för ”Löwen” är en närmast existentiell sysselsättning. Han ska infria högt ställda förväntningar för annars kommer även hans väg till ”Sechizger Stadion” efterföljas av ett enda stort ”ENDE”.

”Ein mal Löwen, immer Löwen”