Som att hälla Coca-Cola i årgångswhiskyn

Offside har gett ut ännu ett nummer om ”kultspelare”. I små doser är det charmigt, en hel tidning är i mina ögon tyvärr ganska outhärdlig.  Det finns en rad komplikationer med kult. Låt mig ta några exempel.

Det avgörande skälet till varför man ska försöka undvika att skriva om kultspelare är att det är just i var och en av läsarnas huvud som han (det är enbart män i numret, män som intervjuar män) lever som kult. Oavsett om man väljer att förstärka kulten eller krossa myten så blir det nästan alltid fel. Att skriva som kultspelare är som att hälla Coca-Cola i årgångswhiskyn.

Vad porträttet behöver är en ny bild, nytt perspektiv av människan bakom, förhoppningsvis utan att ta död på just myterna och kultglansen. Det är svårt, speciellt när de här människorna antingen blev i det förflutna eller bara vill gå vidare och inte minns. Människor som inte har någon träning i att förvandla sina känslor till ord.

Anders Bengtsson möte med Masse Magnusson känns som journalistisk vardagsprosa. Inte  ointressant men med få nyanser, lite människa. Dessutom måste man starkt ifrågasätta om Masse Magnusson är en kultspelare i MFF? Snarare HIF vill jag påstå. Framförallt i Benfica. Så redan där blir det fel. Den som är kultspelaren i MFF från den perioden är Håkan Lindman och lite senare Kent Jönsson!

Henrik Rydström möter LG Carlstrand. Själv har jag faktiskt ingen relation till L G Carlstrand – vem fan gick och såg Frölunda?  Rydström förutsätter att jag vet vad han gjort, varför han var  ”sjukast i allsvenskan”.

Idén är annars bra, att Rydströms egen oro ska kontrastera intervjuobjektets tuffa attityd och stöddighet. Fast dels lyckas han inte tränga igenom Carlstrands försvar, människans bakom syns aldrig. Det blir några skärvor, inget bild. Rydström går lite för långt i sin egen ångest: flera gånger upprepar han sin tveksamhet och gör sig nästan till åtlöje när han skriver att han måste prestera max i matchen för annars förlorar Kalmar och förlorar Kalmar alltför mycket blir kanske en vaktmästare och någon i klubborganisationen avskedad.

Det låter löjligt, även om det verkligen är så. Detta borde förklaras mer ingående eller inte alls. Och Rydström som själv anses som ”sjuk” av många motståndarsupporters och som kan kapa snyggt. Rydström förutsätter att vi vet det och varför men vi vill veta varför?

Vaktmästarnas arbetssituation kan inte vara det avgörande. Jag tror det också handlar om två spelare med begränsad talang som insåg att de måste tillföra något för att platsa – och det är denna attityd av att aldrig acceptera att motståndaren är bättre.

Ska göra några ytterligare läsförsök!