Det är lustigt med de som till varje pris ska försvara cykelsporten mot dopningsmisstankarna. De har alltid samma taktik: jo det före kom förr, i begränsad skala, men inte nu längre. Det är samma resonemang varje gång.
På den här länken finns de senaste dagarnas nyheter om cykel och dopning. Bland annat svenske Gustav Larsson säger att” han tror att han aldrig åkt i ett stall där det funnits dopade cyklister” och att ” Blodpasset helt har ändrat förutsättningarna”.
Det är sådana här i bästa fall naiva, i värsta fall oerhört cyniska uttalanden som supporterna, de som älskar cykelsport över allt annat, ständigt hänvisar till. Det är nästan som en religion och ett mantra som om det upprepas tillräckligt många gånger blir det sanning. En lögn man till varje pris klamrar sig fast vid för att sanningen är alldeles för jobbig att bära.
Låt oss ta exemplet Blodpasset som både den svenske elitcylisten (och som min läsare Fritz skrivit långa kommentarer om) och menar ha satt en pinne i hjulet på doparna. I dag visar det sig att UCI:s ordförande ljugit om hela förfarandet och att det troliga är att man under ett års tid inte kollade cyklisterna på det här viset ö h t.
Jag tycker hela detta skådespel är en djupt fascinerande drama om sportens cynism och supportrarnas närmast religiöst betingade kärlek.
Lämna ett svar