En Gud i gult, punkterad

När Michael Rasmussen gick i mål i Touren den 25 juli 2007 var han säker på att han skulle stå som segrare även fyra dagar senare, i Paris. Alla andra danskar trodde det också, ledningen var ointaglig och dansken var oövervinnerlig, liksom på bilden här bredvid som jag tror är hämtad från hans största ögonblick i cykelhistorien. En Gud i gult!  En solhärskare, som om det var solen som föste honom över mållinjen!

Några timmar senare hade solen gått ned. Hans lag, Radobank, hade kastat ut honom och sedan blev han också utkastad ur Touren. Med  den gula tröjan, i rännstenen.

Rasmussen hade inte blivit testad positivt för dopning. Däremot hade han tre gånger ljugit om sina ”whereabouts” – det krav alla elitidrottsmän i vissa idrotter har att tala om var de befinner sig så de kan bli testade.

Solen har egentligen inte tittat upp igen i Michael Rasmussens liv förrän idag då han erkänner att han ”dopade och fuskade i 12 år.

Varför Danmark nu kommer ha svårare att älska Rasmussen är för att hela landet ställt upp på honom. Som tex idrottsprofessorns Verner Møllers bok (Lögn på lögn) som i detalj försvarar Rasmussen som varande oskyldig. Møller, d landets främste expert på doping och moral satte sitt namn och sin forslning på spel. I dag förlorade han. Och likadant har många andra danskar och danska cykelexperter gjort – svurit på att Rasmussens varit offer för en av idrottsvärldens största justitieskandaler.

Och så bara ljög han hela tiden. Som så otroligt många andra cyklister!