Sinnlig sportupplevelse i Värmland

Inget är så jävla beckmörkt och tyst som en värmländsk grannskog om natten. Speciellt som det är en skog typ fyra mil nordost om Arvika –  där finns andra lämningar av vår civilisation än en just denna liten grusväg, eller snarare stig, så smal är den. Denna stig, i natten, där jag står. Står bredvid stigen. Bredvid.

Här står jag ensam och småhuttrar en februarinatt för drygt 20 år och 20 minusgrader sedan. Djup snö, grov tystnad och noll omvärldesanalys. Så plötsligt hörs en avlägset läte. Det ökar, mycket bas, mycket motor och efter nån sekund syns avlägset ljus som också det ökar våldsamt och oroligt, fladdrande mellan granstammarna. Under någon sekund stegras alltsammans, kanske två eller tre sekunder och sedan ett nästan öronbedövande vrål, helljus mitt i flabben på en, som en långsam kamerablixt, och så alldeles innan man tror att marsianerna ska landa rymdskeppet och hela marken skakar så dör ljudet  och ljuset ut. Och kvar ligger ett overkligt minnet och stanken av metanolblandad bensin som tallkåda uppkört i näsborren.

Detta upprepas med 30 sekunders mellanrum.  Ett enastående skådespel för alla sinnen.

Att jag hamnade där när jag gick av en ambulans och inte kom därifrån förrän tävlingsledningen plockade upp mig är en annan historia.