Därför skriver jag Maxtiotår

Jag tycker svensk sportjournalistik är viktig, ganska dålig och att det saknas en debatt om den. Det är, vid sidan om det omedelbara behovet att dela sportupplevelsens lycka och sorg med läsarna, det huvudsakliga motivet bakom den här bloggen. Det är inte för att, som Radiosportens Gunnar Brink antyder,  jag är en mobbare och elak människa som njuter av att kritisera andra.

Dessutom tycker jag det är utomordentligt viktigt att skilja på person och profession. Flera av de som jag tycker är dåliga eller okunniga sportjournalister är trevliga människor jag gärna umgås med. Jag försöker ofta påpeka det. Vi är inte vad vi skriver eller säger i radion – varken jag eller Gunnar Brink.

Ibland är jag slarvig, ibland har jag fel, ibland stavar jag fel. Ofta påpekar mina läsare detta. Jag gillar det. Jag kommer också i fortsättningen slarva och ha fel men jag försöker bättra mig. Jag, och läsarna, vill utvecklas och vi utvecklas. Vi är missnöjda, vill förändra och höjer våra röster.

Det grundläggande problemet är följande. Den finns en mycket svensk uppfattning av att man ”ska gilla läget” och hålla käften. Att konflikt och ifrågasättande är fel och ”jobbigt”. Det är bl a denna uppfattning som gör att Sverigedemokraterna är det näst mest populära partiet bland LO-medlemmar. Det är därför var femte svensk, anonymt, säger sig kunna stödja SD. I Sverige tar vi inte konflikten och diskussionen. Vi håller käften, går undan och sköter oss själva.

Denna inställning gäller också svensk sportjournalistik. Istället för att ifrågasätta, diskutera och skapa bättre journalistik skiter man i det. Bland andra journalister anses sportjournalistik vara en så perverterad och hopplös del av tidningen/media att allt får passera. Det som för en allmänjournalist eller en kommentator av politik, ekonomi e t c skulle vara fullkomligt omöjligt att skriva trycks dagligen på sportsidorna. Sportjournalisters ideliga försök att skapa personliga nätverk och vänrelationer till de som de är satta att kritiskt bevaka och granska är, faktiskt, en skam för det som ska föreställa yrkesetik. Och ändå det anses fullkomligt legio, ja rent ut av självklart. Man stör beröm och haussar spelare, ledare och makthavare för att skaffa sig egna fördelar även om det enbart kan vara något så simpelt som ett mobilnummer. Och offret är journalistiken och i förlängningen läsaren, lyssnare, tittaren.

Även i ett internationellt perspektiv är svensk sportjournalistik ganska dålig. Det finns naturligtvis många lysande svenska undantag, många exempel på bra journalistik och bra journalister. Ni som läser den här bloggen vet vilka jag syftar på men det finns en likriktning och osjälvständighet som är både tragisk och alarmerande.

Och ska jag bara peka på en enskild detalj så tar jag resultaten. Resultatet är fortfarande Gud i svensk sportjournalistik. Vi befinner oss i en informationssamhälle där resultatet i princip är något alla intresserade känner till sammantidigt. Och utifrån resultatet byggs ändå dagliga historier om tillfälliga hjältar och hjältinnor. Utifrån resultatet haussas eller baissas det – oavsett hur resultatet tillkom.

Det finns få möjligheter till utbildning men de som finns utnyttjas väldigt sällan. Elitidrott handlar i allt högre grad om underhållning, medicin, juridik och ekonomi. Hur många svenska sportjournalister försöker fortbilda sig i de här ämnena? Det finns ingen debatt och i princip inget forum att diskutera bra och dålig sportjournalistik annat än i kvällstidningarnas kommentatorsfält där några få inlägg begravs i mängden av mindre nyanserat tyckande. Vi har en fackföreningstidning som uppmärksammar sportjournalistik så där vartannat år. Och som aldrig på allvar vågat rota i sportjournalistiken.

Jag skriver relativt sällan om morgontidningarnas pappersjournalistik eftersom den ofta tillkommit under stark tidspress. Jag kommenterar ytterst sällan Radiosporten av samma skäl.  Jag försöker låta bli att märka ord men ibland är det oundvikligt. Då jag går in på detaljer är det endast som exempel på något större eller att det är så tydligt vad språkval eller en enskild analys betyder.

Jag tycker inte det behövs fler supporterjournalister och nationalistiskt sinnade hejarklacksledare i svensk sportjournalistik. Jag försöker, efter bästa förmåga, förstå varför sportjournalister skriver som de gör, varför de tycker som de gör, hur de kan analysera så som de gör och varför de inte skriver när de borde. Jag försöker tolka vad agenter, sponsorer och andra av idrottens makthavare egentligen vill eller inte vill. Deras motiv och målsättning. Idrottens kulisser, de som ofta svensk sportjournalistik är med och bygger upp – det är vad jag vill riva. Jag försöker även, i nästan lika hög grad som jag kritiserar , också haussa de exempel på bra sportjournalistik och positiva idrottsupplevelser som jag träffar på.

Därför skriver jag Maxtiotår.