Jag minns inte om jag någonsin skrev texten där jag ifrågasätter varför Miiko aldrig skulle kunna spela med MFF igen. Jag tänkte det i alla fall. Jag läste en upprörd bloggare i Fotbolls-Xtra som tyckte det var självklart att han aldrig skulle få spela med MFF igen – men att man klubben skulle hjälpa privatpersonen. Jag fick aldrig det att gå ihop – det var ju privatpersonen som var åtalad, inte fotbollsspelaren – hur kan man skilja på dem?
Om jag minns rätt så hävdade Anja Gatu samma sak – Albornoz kan inte spela i MFF igen vid en fällande dom. Och jag minns det som om många andra gav uttryck för ungefär samma uppfattning: Miikos MFF-karriär var över.
När nu Miiko fick villkorlig dom, och inte ens samhällstjänst, så är jag väldigt nyfiken på hur alla som hängde honom för två månader sedan tycker nu?
Så här uttryckte f ö åklagaren det ( från TT):
”Kammaråklagare Ulrika Rogland säger efter domen mot Miiko Albornoz:
– Det var vad jag yrkade på, så jag är nöjd med domen.
TT: Hur kommer det sig att du bara yrkade på villkorlig dom?
– Därför att det här har fått enorma konsekvenser. Om man jämför med en annan person som inte har den karriären och den offentligheten som han har så är det ju en enorm skillnad. Det här är en person som redan nu har varit tvungen att hålla sig instängd i sin bostad och inte har kunnat syssla med det som är både hans arbete och hans livsintresse. Så det har drabbat honom enormt hårt.”
Vill passa på att anknyta till Alexander Gernht-debatten. Gernhts brott är grövre men också här finns en moralisk lynchmobb där Anja Gatus röst är en av de mest högljudda – hon hävdar t ex att han aldrig borde få spela i landslaget igen. De här rättsfallen är svåra och komplicerade och just därför tycker jag det är olyckligt att vissa sportjournalister tror de har så rätt och vars domar är hårda och utan pardon. Eller hyser förståelse för både offer och gärningsman.
Lämna ett svar