Resultatjournalistikens konsekvenser (ny version)

”Svensk sportjournalistiks lägstanivå?” hette den här texten ursprungligen men nu skriver jag om den. Och i stället för att enbart konstatera hänger jag även på en konstruktiv förklaringsmodell. En förklaring till varför detta – den närmast imbecilla idé den ursprungliga händelsen utgör – inträffar och ständigt upprepas i svensk sportjournalistik.

”Det är en sak att Tobias Österberg på TT skriver det. Det är minst lika pinsamt att landets största och mest prestigefyllda morgontidning gör samma sak.

Deloitte mäter omsättning. När jag jobbade för DN så fick jag tag i en kopia från huvudkontoret i Holland. Där stod inget om rikedom. Framförallt stod där inget om att omsättning är det samma som rikedom.

När DN nu skriver om det de två klubbar som omsätter mest också är ” de rikaste” är det genant.  Madrid och Barça är också de två klubbar som har störst underskott i sina finanser. Madrids skuld lär uppgår till ca 10 miljarder SEK. Det  skrev jag om i DN. Barças ungefär hälften (men de är ändå större än Leksands).

Däremellan ligger Man United som visserligen gör en rörelsevinst varje år men samtidigt har ren gammal skuld på ca 7 miljarder. En skuld som härrör till ägarnas köp. De köpte helt enkelt klubben genom att låna pengar och vars ränta och avbetalning görs av Man United, inte ägarna.

Det är så ägarnas skaffar sig rikedomar utan att ha någon omsättning överhuvudtaget.”

Jag utgår i från att DN inte har förvanskat Tobias text och lagt ditt det här med rikaste inte enbart i ingressen utan även i rubriken. Jag utgår ifrån att  både Tobias och DN vet att omsättning är inte det samma som vinst. Jag tycker det är rimliga antaganden. Så varför skriver de då så här – mot bättre vetande? Hur kan det tryckas i DN  på papper och ännu två dygn senare ligga i topp på sportens webbsidor ”Rikaste klubbarna”. Borde inte någon reagerat?

De flesta av de 100 000-tals läsarna borde väl ha reagerat som jag? Redaktions övriga journalister – kollar de aldrig sporten?  Sportens överlag mycket duktiga journalister – varför reagerar inte de?

Varför ingen reagerar tror jag har med bristen på analys och kritik inom sportjournalistiken – journalister i allmänhet tycker den är så meningslös och dålig att man skiter i den. Och sportjournalisterna stuntar i det, av andra skäl, eller vågar inte kritisera kollegor.

Varför Tobias och DN skriver så här tror jag har med den svenska fixeringen vid resultat att göra. I de andra länder där jag följt och/eller följer sportjournalistiken ( Danmark, Storbritannien, Tyskland och Spanien) är själva resultat inte alls lika viktigt.  Orsaken är, i mina ögon, att sportjournalistiken i mångt och mycket är kvar i samma banor som förr i tiden. Den har naturligtvis utvecklats tekniskt och bredden är större men resultatfixeringen har bestått. Och det beror i mina ögon på att sportjournalisterna är relativt okunniga och outbildade.

En politisk journalist har förmodligen själv varit engagerad politiker, läst statsvetenskap e t c. En ekonomireporter har troligtvis studerat ekonomi. Den genomsnittlige sportjournalisten gillar att kolla på idrott! Den genomsnittlige sportjournalisten som inte skulle kunna coacha ett juniorlag och istället borde vidareutbilda sig som tränare, läsa medicin, ekonomi, juridik e t c – det som blir allt mer avgörande  för  elitidrotten – hen stirrar ängsligt på resultatet och förklarar världen utifrån siffrorna!

Det är därför även TT och DN gör samma misstag. De förväxlar den som ligger först i tabellen med den som är bäst – och vem kan klandra dem, det är ju svensk sportjournalistiks mantra. Den som vann, de som leder tabellen skitsamma vilken tabell det är, de måste vara bäst, eller rikast!