När man går i konkurs efter konkurs får man till slut näringsförbud. Det brukar vara ett par år. En idrottsförening som säsong efter säsong drivs med ett negativt kapital är Leksand. Och ändå får de fortsätta att konkurrera med de som drivs enligt god svensk ideell föreningslivsed.
Jag tycker det här är stötande. Dels utifrån rättviseperspektivet – en förening ska inte ha ekonomiska fördelar jämt emot konkurrenterna genom att missköta ekonomin. Dels utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv. Ett företag med så stora skulder som Leksands hade aldrig fått tillstånd en ackordsuppgörelse om det inte handlade om mer om idrott och känslor än rättvisa och ekonomi.
Leksand IF:s agerande är inget annat än ekonomisk huliganism.
Därför borde RF införa ett slags elitidrottens näringsförbud. Föreningar som systematiskt utnyttjar systemet kryphål och vinner orättvisa fördelar genom det borde få ett slags elitidrottsförbud. Att de som varit ansvariga, inkl. det som utgör klubbens bas endast får drivas vidare på ren amatörbasis, som den ideella förening det i grunden är.
Och precis som när det gäller näringsidkare – sköter man ekonomin under avstängningen är man sedan välkommen tillbaka.
Fast i Leksands fall vet jag inte. I mina ögon har de förbrukat allt kapital, såväl det som räknas i förtroende och det som räknas i kronor.
Lämna ett svar