Sportredigerarens rädsla inför texten

I Sydsvenskans ganska utmärkta berättelse om svensk idrotts väg mot ett godkännande av bolagiseringsformen finns en märklig sats. Den avslutar den korta ingressen: ”Sydsvenskan berättar och förklarar historien”.

Sånt kan man säga i en ”påa” på radio eller i TV men i en dagstidning där vi redan ser hela berättelsen – hur viktigt är den förklaringen? Känns faktiskt mer som om redigeraren, eller Max, blivit ängslig för att läsaren inte skulle orka ta sig igenom en text längre än 5000 tecken och kastat in en halv pudel. Känns som om den österrikiske författaren Peter Handkes målvakt inte hade gått på bio utan stannat kvar och försökt förklara för sina besvikna supportrar på läktaren.

Man har blivit så rädd för att läsarna ska rata texten att man kastat in en slags mellanrubriker. I bland är det just mellanrubriker och ibland är det den del av löpande text som placerats på piedestal. Det är förvirrande och förstärker känslans av tidningens osäkerhet.

En text ska aldrig be om ursäkt. Inte heller en skribent eller redigerare. Antingen är det bra eller så ska det inte vara med överhuvud taget. Att be om ursäkt för sitt utseende –  eller behovet att förklara ingående – är aldrig en bra början på en förtroendefull relation.  Och varje påbörjad läsning, varje möte av en ny tidningssida är en relation som funkar eller inte funkar. Läsarens förtroende för sidan, texten .bilden e t c testas ständigt. Berättelsen om bolagiseringen var väl värd en mindre vänskap!

PS Peter Handke skrev tidigt 70-tal romanen ”Målvaktens rädsla inför straffsparken” som också omedelbart filmades av Wim Wenders. Handke hade varit Nobelprisaktuell om det inte vore för hans i allmänhetens ögon stickande sympatier för serbisk våldsretorik och våldshandlingar ( och i mina ögon nästan lika avskyvärt Real Madrid support).