När hjältarna ljuger

En anledning till att Uppdrag granskning och Hasse Svens gjorde programmet om skiddopning är här – i den finska dokumentären om finsk dopning och skandalen i Lahtis 2001: ”När hjältarna ljuger”.

Det är en chockande upplevelse som indirekt förklarar varför Finland f n v är en idrottens korpland, varför Sverige börjat diskutera dopning och varför det aldrig kommer att tillsättas någon sanningskommission i Norge. För idrotten är alldeles för allvarlig i våra grannländer.

Hade ni frågor efter Uppdrag granskning så rättas de ut här ( och cred. till Max Wiman för tipset)!

Det handlar om att vinna. Idrott handlar bara om att vinna, till varje pris. Resten är lek eller polerad samhällsmoral för att dana oss till dygdiga medborgare. Vi svenskar vet inte vad det tar för att vinna eftersom vi aldrig förlorat, aldrig riskerat något sedan 1810.

Varför? jo, för att idrott är intimt kopplad till krig. Hela idrottens upprinnelse var att några få skulle kriga, symbolisera krig, under ordnade former på Olympen.

Så har det fortsatt och är fortfarande så. Det är därför vi har alla absurda tävlingar mellan länder, att det finaste en idrottare kan representera fortfarande är en fucking gränsdragning.

Så är det i Norge men framförallt i Finland. Under Vinterkriget var förhållandet mellan de stridande på förhand 20-1. I soldater. Inte i utrustning, inte i vinnarmentalitet.

Medan Sovjetunionen bombade Helsingfors dök de små finska skidpatrullerna upp i skogarna och överraskade frusna, dålig utrustade ryssar. Man slaktade angriparna och dess män med bra skidor och lätta kulsprutor har förblivit finska hjältar. Skidframgångarna efter kriget, det tog 25 år för Norge att ta igen försprånget i skidspåret, förstärkte bilden av de tysta, starka finnarna som besegrade alla. Och de oskadade svenskarna var de enda som kunde utmana  Veikko Hakulinen, och Eero Mäntyranta. Det var därför, på sin ålders höst, som Eero tog amfetamin för  bevara bilden av finsk skidåknings överlägsenhet. Det är med i filmen.

Och indirekt var det detta som tvingade de andra som kom sedan att fuska på samma sätt för hela det finska samhället byggde på bilden av vinnande skidlöpare. Och ”undret” byggde på det finska löparundret så Finland under några år totalt dominerade medeldistans och långdistans i friidrott. Idrottstraumat Suomi!

Fusket når sin kulmen 2001. Esko Aho ser vart det lutar, avgår som skidsförbundets ordförande för att ett år senare knappt förlora presidentvalet och trösta sig med att bli styrelseordförande i Nokia. Samme man som i domstol sett till att en tidning som avslöjade dopingen 1998 också blev fällt för förtal och de ansvariga endast undgick fängelse genom att överklaga domen. Istället tvingades de leva med livvakter och ständiga dödshot.

Att vinna är allt. I Finland och i Norge. Det betyder så mycket att vi inte förstår det.  För egentligen är, i mina ögon, idrottens innersta själ inte leken och uppvisning utan att vinna till varje pris. De som går över gränsen och fuskar är alltför ärliga representanter för denna själ, och tvångsmässiga längtan. Den må kallas falsk, vara förtappad och föraktad men är fullkomligt ärlig i sin vansinniga och destruktiva kärlek till segern.

Resten är lek! Liksom förmodligen HIF -Assyriska. Där lär inte bli något krig i morgon, inte ens finns några hjältar på Olympia i Helsingborg utan endast en slags indirekt idrottslig lögn vid namn Svenska Cupen.