”Også du, min sønn Brutus”

På idrottsforum.org fortsätter dopingdiskussionen. Peter Dahlén, svensk idrottsforskare i Norge, berättar om ett samhällsprogram på kommersiella norska TV 2 som insinuerade att norska skidlöpare varit dopade i OS 1994 i Lillehammer.

Det gick som det brukar göra med dopingavslöjande. De utpekade, förbund, advokater fann en felaktig detalj varav efter de ansvariga journalisterna och TV-cheferna fick gå ut och be om ursäkt. Inte enbart till de utpekande och norsk längdskidåkning utan i de här fallet till hela den norska nationen.

Dopingavslöjande i media följer ofta samma mönster. Ett avslöjande, en felaktig detalj, hela idrottsnationen med sportjournalister i spetsen stormar och avslöjarna får göra en hel kennel.  Jämför gärna med Sverige.

Detta hände även när en tidning avslöjade de finska skidåkarna, när Sunday Times tvingades betala 5 MSEK i skadestånd till Lance Armstrong e t c, e t c.  Det följer också mönstret när världsstjärnor avslöjas dopade men en armé av advokater och förbundsfolk  finner någon detalj som gör att proverna inte kan anses utgöra juridiskt bindande bevis.

Har du sedan inte enbart förbund, advokater och en kränkt sportjournalistkår utan ett helt land mot dig som gräver i doping blir det problem. Som för Helskog och ursäkten till hela landet!  Den starka känslomässiga sammankopplingen av internationella idrottsprestationer och nationalism, som genomsyrar skandinavisk idrott och i ännu högre grad den norska, kan ta sig märkliga uttryck. Som när kulstötaren Lars-Arvid Nielsen åkte fast och  tidskriften Norsk Friidrett satte rubriken: ”Også  du, min sønn, Brutus.”

Det är min uppfattning att norsk längdåkning och ämnet doping är en strikt ”familjeaffär”! Ungefär likadant är det i Sverige och det är därför ingen av de som dopade sig vågar träda fram.