Skillnader i skandinavisk dopingkultur

Rolf Sørensen till vänster i diskussionsboken med Jørgen Leth.

Här på bloggen och på Idrottsforum.org:s ”forumblogg”  har jag diskuterat doping. I första hand norsk längdskidåkning och norsk idrott på 1990-talet. Den är, liksom den svenska, väldigt stark knuten till den centrala idrottsrörelsen, till statens allmosor.

Danmark skiljer sig åt  här, ganska väsentligt. Inte så mycket i dag men den historiska utvecklingen är annorlunda vad gäller idrottens strukturer och pyramider. Både socialt, ekonomiskt, politiskt och rent idrottsligt. Den starka kopplingen mellan elitidrotten och nationen finns inte. Det kan t o m avläsas i ”nationalsångerna” före fotbollslandskamper. Dansk nationalism är ”annerledes”.

Det finns också stora skillnader i dopingkultur och hur man handskas med det förflutna. Medan jag upplever att officiella svenska och norska förbundsföreträdare och forskare är ointresserade av eller rent av försöker dölja sanningen lyfts det i Danmark på stenar och bykar tvättas.

Som tex nu när även Rolf Sörensen kommer ut som mer eller mindre dopad under hela sin långa karriär.  I Expressen påstås han var den mest vinstrika/framgångsrika åkaren men att han vann många enskilda etapper berodde enbart på hans mycket vassa spurt. Totalt sett är Riis och Rasmussen honom vida överlägsen. Men han kom ut, liksom de två andra nämnda här, och Jesper Skibby, har kommit ut. I Norge och Sverige finns absolut ingen motsvarighet till detta.

Jag tror det har med moral att göra. I Danmark är man helt enkelt ärligare (enkelmoraliska?) och öppnare med vad man gör, även som idrottsman medan vi i grannländerna är mer Lutheranska, nedstämda och dubbelmoraliska.