Norska dopingsoppan fortsätter

Norska skidförbundet har offentliggjort HB-värdet (tror jag det handlar om) i alla sina dopingtester av norska skidåkare de senaste 30 åren.

Det är ett försök att visa att de ingenting döljer: här är alla pappren och värdena. Många, som sportkrönikören i norska Dagbladet, köper detta med hull och hår. Han menar att nu är alla bevis för hur fina norrmännen i den ”trevliga” sporten framlagda. Och öser liksom många andra sitt förakt över Sverige och Uppdrag granskning.

Ett par av de som kommenterar krönikan skulle kunna bilda underlag för ett par ”nya ”Norgehistorier”. Som den om att TV-programmet kommit till för att Sverige är fattigt eller att idrottsmännen borde ha brukat doping året om, inte enbart vid tävlingar, för de skulle kunna träna bättre.  Varvid siffrorna för blodvärdena även på sommaren är intressanta….

Det är nämligen det norska skidförbundet nu publicerat – värdena är inte individuella och är sammanställda på årsbasis. Några av dem reodvisas i krönikan som bevis på att norska längdskidåkare aldrig dopat sig.

De här värdena är nästan helt ointressanta. Inte ens norrmän är så dumma att de skulle träna dopade. EPO användes för att nå en snabb och ganska kortvarig formtopp. Redan efter 48 timmar minskar effekten. Det var därför som cykellöparna i Touren var tvungna att ha kurir som försåg dem med nytt blod varje eller varannan natt.

Vad som är intressant med Skidförbundets försök att vara transparenta, utan att vara det, är att det ökar misstankarna. Hade de redovisat det individuellt hade man kunnat jämföra med de värden som FIS, internationella förbundet har – som t ex de som tagits i Lahtis 1997. Ifall t ex Björn Dählie ligger på 150 i genomsnitt under varje säsong men 174 just i Lahtis så är det svårt att förklara bort. Och höghöjdsträning skulle bara kunna påverka i genomsnitt 1-2 %.

Norska skidförbundets agerande stärker misstankarna om att norska skidåkare var dopade i mitten av 1990-talet.