Bandy och buisness

För en vecka sedan möttes Sverige två bästa bandylag. 38 000 åskådare, idrottsfest och glädje. Inga bekymmer.

Hammarby och Sandviken är dock inte enbart bäst på isen, de är också bäst på att fuska. Fuska med pengar. De två klubbarna är i bandytopp vad gäller de senaste årens föreningsmässiga förfall –  att leva över sina tillgångar och sedan rädda sig genom slappa regler, ackord, föreningsidrottslig utpressning med mera. Ett Leksand, fast i mindre skala.

Ifall Hammarby just för tillfället ligger på plus (speciellt efter SM-finalen och publikintäkter som lär vara sammanlagt ca 10-12 miljoner)  må vara hänt – deras dåliga affärer har under flera års tid varit en följetång. Varför, och hur det kan gå så här. Jo så här ansåg de anavariga i bandyförbundet för fem år sedan, citerade i SVT Sporten:

”Hammarby har lyckats vända ett katastrofalt ekonomiskt resultat till att vara den klubb med mest eget positivt kapital.
-Det är berömvärt och ett föredöme för hela Bandysverige, säger Leif Sunnermalm, ekonominämndens ordförande.

Endast fyra-fem bandyklubbar går plus. Resterande klubbar går i nuläget back och riskerar tvångsdegradering om förbundet skulle följa elitlicensreglerna ordagrant.

På ekonominämden försvarar man sig med att det skulle vara som att avskaffa elitserien om sju-åtta klubbar tvingades flytta ner.”

Ifall de ansvariga har en så oansvarig relation till pengar och moral är det inte konstigt att Sandvken nu, enligt Idrottens Affärer, är på ruinens brant.  Och jag har väldigt svårt att se hur bandyklubbarnas ekonomi kan ha förbättrats nu, vem år senare.

Så jag letar efter en artikel om landets mest skuldsatta idrottsföreningar, per idrott men har inte hittat någon än.