En världsmästares bekännelser (1)

Efter triumfen och den enda flaska mousserande vin som gick att uppbringa en lördagskväll i San Casciano gick vi och lade oss i den kommunala källan med italiensk burköl (när man är nybliven världsmästare funkar allt). I det 30-gradiga vattnet låg vi sedan länge och åsåg inte enbart solnedgången över de toscanska kullarna utan även stjärnvalvet växa – över våra huvuden. Varefter det blev stor bankett och en traditionell runda på Bar Centrale innan vi återvände till källan på efternatten. Foto: Kristian Himmelstrup.

Det förekommer inte ens i det slags CV jag formulerat i denna bloggens marginal men jag råkar vara världsmästare i fotboll. Fyra gånger för övrigt.

Det är inget jag direkt skryter om men efter snart 3 000 andra blogginlägg kan det vara dags för lite ödmjuk självhävdelse. Dessutom kan det utgöra ett avstamp för nästa stora globala fotbollsuppgift: VM-slutspelet i Israel, en slags arrangörernas förmatch till U-21-EM-slutspelet, typ.

Det här är en text jag skrev på kultursidan i Helsingborgs Dagblad efter den första oskuldsfulla triumfen, i den italienska bergsbyn San Casciano. En triumf som för övrigt, och utan tvekan, inspirerade värdlandet till turneringssegern i München följande år. Detta utspelade sig innan jag konverterat, innan jag funnit min riktiga plats på fotbollsplanen. Allt har dock sin tid, även insikten och frälsningen har sin position i mig, på mitt gräs: En världsmästares bekännelser

Jag rekommenderar också Författarlandslagets nya hemsida. Ska försöka fylla på den med nya och gamla historier, noveller och ohämmade skrönor allt eftersom jag återfinner materialet!