Internationalismen i svensk damfotboll

Är det bra med många utländska spelare i laget? Är det inte en ”quick fix” som i längden kostar mer än det smakar? Att det sabbar den egna ungdomsverksamheten –   att det är som att satsa på en hyreslägenhet när man istället får en bostadsrätt för samma pris?

Det är tänkt att Pia Sundhage ska ta svensk damfotboll till nästa nivå och jag har stort förtroende för henne. Däremot är jag inte säker på att hennes uppdrag lyckas.

Hur skall man tolka att LdB Malmö i de två förlustmatcherna mot Lyon i CL ställde upp med nio respektive tio utländska spelarna från start. Och fick stryk med sammanlagt 8-0.  Man behöver inte ens vara Sverigedemokrat för att inse att det inte är ett bra vägval för svensk damfotboll.

Antingen är den nye tränaren, som jag trodde på, väldigt dålig eller så är standarden på de utländska stjärnorna i LdB väldigt låg?  Och i fall det är det senare  – vad gör de då här? Eller är det så att de inte håller så hög nivå men att svensk damfotboll inte producerar några talanger? Att svensk damfotboll arbetar med samma inriktning som svensk tennis som då och då får fram en juniorstjärna som vinner en stor turnering och sedan aldrig blir något på seniornivå?

Jag har tidigare ifrågasatt svensk damfotbolls talangutveckling – trots att man var framgångsrik i en turnering förra hösten. Dess grunder, värderingar och vägval. Jag tycker det finns anledning att fortsätta göra det.