Allsvenska funderingar: de dekonstruktiva

Allsvenskan består av spelande lag och kämpande lag. Nästan alltid har de olika målsättning. Ett kämpande lag har sällan bollen, vill inte ha den och försvarar lågt. Man har en väldigt tydlig spelidé om att ”inte spela”. Ibland tar kämpande lag guld, som Micke Stahres AIK. Ibland åker spelande lag ut, som Örebro.

Gemensamt för de de sju lagen jag tror slutar på de sju sista platserna är att de säkert har en egen spelidé men att den inte bygger på bollinnehav och hög backlinje. Vidare att de har ett dekonstruktivt (nytt begrepp!) mittfält med många spelare, helst fem och att de försvarar väldigt centralt. Man försöker hela tiden styra ut motståndarna mot kanterna och räknar sedan att fyrtornen till mittbackar ska nicka undan bollen.

Vilka inbördes placeringar de här lagen får är nästan omöjligt att gissa förutom det att Gefle klarar sig kvar. Jag har nästan tippat ut dem varje säsong sedan… de nu gick upp i Superettan i mitten av 90-talet. Jag tycker fortfarande inte de är ett allsvenskt lag men det handlar inte om bristande respekt för Pelle Ohlsson och klubben utan bristande respekt för allsvenskan som bara borde ha tio lag.

Det är alltför lätt att vara ett dåligt lag i allsvenskan – alla lag i en serie borde självfallet ha målsättningen att komma på övre halvan. Inget av de här lagen har det eller kommer att hamna där.

Jag tror Syrianska får väldigt svårt: alla nyckelspelarena är en bit över 30 år och jag ser inte de många unga ”talangerna” kunna tillföra något. Dwayne Miller är bra! Sist!

Halmstad är alltför unga och omogna. Förutom Michael Svensson – en lika märklig som rolig comeback. Och en trupp lika tunn som Syrianskas.

Mjällby förlitar sig på 32-årige Kristian Haynes och att Jasmin Sudic inte behöver en fjärde korsbandsoperation. Jasmin var en jättetalang. Han har sett långsam och kantig ut sedan han blev frisk. Det känns som om operationerna inte enbart försämrade hans knä, vilket de självfallet gjorde utan att de operationerna också satt spår i huvudet. Jag önskar innerligt jag har fel! Mjällbys största problem tror jag dock sitter på bänken. Det går inte i längden att ha huvudtränaren som assistent och konbäraren som ansvarig huvudtränare. Och dessutom smyger Anders Linderoth omkring och kommer förmodligen hoppa in i augusti när läget ser prekärt ut.

Öster har ett par riktiga plus: ny arena, mycket bra bottenlagstränare, en av seriens bästa innermittfältare i Josef Elvby och ett hyfsat anfall där Piñones Arce inte platsar.  Man har dessutom två bra målvakter i Nadj och Wulff. Det kan hålla kvar Öster. Problem är att resten, inklusive Juan Robledo, inte riktigt håller allsvensk klass. Kenny Pavey, om han får spela, kommer inte kunna hantera sin frustration och besvikelse.

Åtvidaberg har en hyfsad tränare i Peter Svärdh och Daniel Sjölund är en klasspelare som jag kommer sakna i Djurgården och som jag trodde skulle hamna i ett lag med större ambitioner. För Åtvid talar konstgräs och rutin. Inget mer.

Gefle är Gefle. Ett fotbollsdestruktivt varumärke av högsta klass tack vare att de är defensiva, tråkiga, inte  har några supportrar och landets sämsta ”elitarena”. På något sätt känns det som om de här sakerna hör ihop. Kanske beror det på att fotboll endast är tredjesporten i Gävle med omnejd. Det är lustigt med anfallarna – alla är stora och kraftiga. Ingen är riktigt bra. Ja utom Oremo ifall han mentalt kan återanvända sin stora talang. Och Micke Dahlberg fast hans plats är som mittback. Och Gefle har redan fyra mittbackar. Och en hel trupp av mentala mittbackar.

Det lag jag tror har bäst potential är BP. Dels för att Andreas Haddad är en väldigt målfarlig spelare när han är frisk, dels för att jag tror de rycks med i den fotbollsfeber som kommer prägla huvudstaden och alla dess nya arenor.  Trots Grimsta. Och de har faktiskt en konstgräsplan som bara är tre år gammal – den mattan har minst ett år kvar på allsvensk nivå. Dessutom är det ganska rutinerade spelare lite överallt. Inte så bra, inte alltid så friska men rutinerade.