Moral som moral: vad skiljer MFF och Sydsvenskan, Miiko och Anja?

Moral är när någon tycker något är självklart. I teorin. Praktiken är en annan och mer komplicerad men den gamla kristna föreställningen kvarstår och är fortfarande vägledande i Sverige och Malmö 2013  – enbart den som är utan skuld kan kasta första stenen.

Igår drog jag paralleller mellan anställda i Malmö FF och Sydsvenskan. Jag hävdade att jobbet som känd krönikör på tidningen är fullt jämförbart med jobbet som känd fotbollspelare i klubben vad gäller relationen till arbetsgivaren och arbetsgivarens ev. samhällsansvar.

Det är två relativt självständiga, privata arbetsgivare. Hade Anja och Miiko varit statliga anställda hade de omfattats av den gemensamma värdegrund som gäller alla i statlig tjänst (Krus 2009). Då hade arbetsgivaren inte kunnat sätta sig till doms över den anställde så som Anja kräver att MFF ska göra, – att de bokstavligen tar lagen i egna händer (jag tror dessutom det är arbetsrättslagsvidrigt, ingen fackförening i världen godtar sådana krav för uppsägning – att ha brutit mot en värdegrund som inte existerade).

Parallellen mellan Anja och Miiko är dock intressant för journalister och tidningar alltid har hävdat att den moral de kräver av andra inte gäller dem själva. Att tidningar är viktiga men inte har något ”samhällsansvar” eller att de med orden Anja använder och som väl egentligen är MFF-ordföranden Håkan Jeppssons: ” är en ansvarskännande samhällsaktör”.

Förr i tiden då tidningar, åtminstone i teorin, var helt självständiga stämde det men är det så år 2013?

MFF och SDS är båda viktiga, prestigefyllda aktörer i Malmö stad. De är gamla, förtroendefulla institutioner som verkar för gammalliberala värderingar som utbildning och kunskap. Det de producerar har fått en samhällsviktigt funktion och därför mottar de statligt och kommunalt stöd för att kunna upprätthålla sin verksamhet. MFF dels genom sin ungdomsverksamhet och skola, dels genom att staden går i borgen för stora lån så att deras rent professionella verksamhet har förutsättningar att blomstra.

Sydsvenskan får varje år ett par miljoner i distributionsstöd vilket är en slags förtäckt tröst för att de är störst i sitt spridningsområde och därför inte får presstöd. Kollegan Skånska Dagbladet får ca 50 miljoner per år i presstöd. Därmed har staten ansett de vara samhällsviktiga.

Tidningarna ser numera också som sin uppgift att rapportera om det som är samhällsviktigt, till skillnad från t ex Kvällsposten. Vi får bland annat varje dag veta när viktiga lokala institutioner som biblioteken har öppet, vilken mat pensionärerna serveras, vad politikerna vill och tycker. Sydsvenskan kanske påstår att det inte i första hand är för att vara samhällsnyttiga men konsekvenserna av detta är de samma. Liksom banden. Sydsvenskan är en ”ansvarstagande samhällsaktör”. Typ.

Nu går Sydsvenskan, och många andra morgontidningar, så dåligt att de håller på att gå omkull. Därför har ägarna bett staten om hjälp och staten har tillsatt en utredning för  att undersöka fall man kan utöka presstödet till att gälla även Sydsvenskan och liknande tidningar. För tidningen anses och anser sig själv vara samhällsnyttig. Och det är också det argument tidningen och ägarna åberopar för att rättfärdiga sin existens och mer statligt stöd.

Så om alla andra ”aktörer” anser att Sydsvenskan är ”en ansvarskännande samhällsaktör”, typ, varför tror ”den anställda Anja” att hon inte omfattas av samma moraliska värdegrund som hon kräver att andra anställda i liknande företag ska omfattas av?

Anja Gatu håller säkert inte med, hon är övertygad om att hon som journalist på SDS är fri och obunden och inte har något ”samhällsansvar”. Faktum är dock att Anja, och andra ”bidragsjournalister” faktiskt inte längre skriver i ett samhälleligt vakuum – hon är inte alldeles fri och självständigt. Framförallt inte ur det moraliska perspektiv hon nu applicerar på relationen Miiko och MFF.

Moraliskt sett är hon, och kollegerna på Sydis, lika ofria eller fria som Miiko, MFF och Sydsvenskan. Inte minst för att hon, och andra anställda på SDS, är kända, beundrade och förebilder för många malmöbor.

OK, inte av alla, och inte varje dag men det är likadant med MFF och Miiko. Ibland har han och laget en dålig dag på jobbet och visslas ut av de som betalt extra ( skatt plus entréavgift) för produkten. För att inte nämna de konkurrenter som inte får, direkt eller indirekt, en massa skattepengar för sin verksamhet. DE har verkligen anledning att busvissla, typ frilansskribenter, bloggare e t c. J

Så när nu Anja kräver att MFF straffar sina anställda för de brutit mot lagen måste hon rimligtvis kräva samma sak av den egna arbetsgivaren, oavsett dom eller brott. Först då kan hennes krav på straffpåföljd för Miiko Albornoz  tas på allvar, åtminstone moraliskt sätt.