Barça i maj 2014

Hur var det möjligt att ta sig till en Champions League trots så stora förändringar i laget och klubben? Det frågar sig många nu efter att FC Barcelona helt otippat spelar CL-final på Friends Arena mot sin historia i form av Pep Guardiolas Bayern München den 25 maj.

Så här gick det till!

Klubben insåg efter det att man enligt svensk-spansk press ”stått på tröskeln till avgrunden” att något radikalt måste göras. Man kunde inte spela ett år till med samma Pep-inspirerade, historiska fotbollsidé. Inte ens TV-serier håller inte mer än maximalt fem, sex säsonger och det är likadant med fotbollsklubbar och dess tränare.

Så Barça byggde en ny spelidé runt sitt varumärke ”Messi” och de kvalitéer som fanns:  två snabba ytterbackar, en bra mittback, två snabba  mittfältare och en snabb forward.

Vad man kom fram till var att man borde göra som alla andra, specielle som man är mycket bättre på det än alla andra  d vs  satsa på snabbhet. Och omställningar. Possesionsfotbollen var från och med nu något man endast tog till för att spela av matcher.

Alltså köpte man en målvakt som var bra på höjdbollar och en mot en, hade potential att utvecklas och hette Diego Lopez. Man köpte en långsam men och ert bra huvudspelare till mittback som slapp att göra annat än att försvara och nicka. Och det var inte Hummels, Gud bevars….

Man lät Yaya Touré återvända som innermittfältare bakom Iniesta och man fick Fernando Torres på lån från Chelsea för att Mourinho vägrade att träna en klubb där denne avlönades. Och i Barça återfanns en av världen bästa, snabbaste och klokaste forwards sitt jag och sin roll. Det var f ö tänkt att han skulle gått dit redan för sju, åtta år sedan men Rijkhard förstod inte Atleticosspelarens storhet trots att han glänste, speciellt i matcherna på Camp Nou.

Fr o m med säsongen 2013-14 var inte att hålla ner hörnstatistiken lika prioriterat i klubbens spelplan. Inte längre var en offensiv hörna ett misslyckande och en defensiv en katastrof.

Man spelade 4-4-2 defensivt och man spelade 2-1-5-1 offensivt. Man hade spelare som återigen pressade högt nu när varken Villa eller Fabregas längre var med klubben.  Och i fall motståndarna trots allt lyckades ställa om på Camp Nou så korsade Yaya Touré deras löpvägar och tillfälliga bollinnehav. Dessutom var alla offensiva spelare så in i helvete kvicka att de kunde ta hemjobbet. Och på bänken har man relativt snabba spelare som Marcheano, Alexis Sanchez, Thiago och Song som håller på att läras upp till mittback.

Denna förändring hade inte varit möjligt utan en ny tränare. Mannen som ur nästan ingenting skapat en stark lagmaskin och sommaren 2013 ”kloppade” upp i BCN och med ett fantastiskt pressspel tog över Barça och blev den förste tyske tränaren sedan Hannes Weissmuller på 1970-talet.

Och för att förstå vilken skillnad det blivit i klubben på bara ett år kan nämnas att man börjat skära i utgifterna ( en hel del försvann med lönerna för Villa, Fabregas, Xavi, Puyol och Sergio Busquets). Det som varit känt som  ” det jättelika skuldberget” är raserat och klubben  kommer att vara helt skuldfri inom några år.

Och sedan så vann de lyckliga i många, många år…