Asterix, Obelix och svensk idrotts framtid

Varje år ger svenska skattebetalare ett par miljoner kronor åt familjer som tjänar egna miljoner och har förmögenheter i miljardklassen. Varför vi ger bidrag till de allra rikaste – jo för att de som verkligen behöver pengarna inte ska behöva kämna sig som bidragsmottagare.

Barnbidraget, det är det vi talar om, är en av de mest svenska företeelser som finns. Alla ska ha barnbidrag, annars är det synd om de som behöver barnbidraget.

Samma svenskhet verkar även styra debatten om idrottens 51 %-regel. Framförallt är det romantiska fotbollssupportrar som driver debatten mot förslaget  att varje specialförbund själva ska få bestämma hur de vill driva sin elitidrott. Eftersom fotbollssupportrarna inte gillar att en enskild person ska få mer informell makt än kollektivet i fotbollsklubbarna ( 51 % av rösterna) så ska alla ha det likadant. Oavsett struktur och behov. Oavsett vad de andra tycker.

I fall fotbollssupportrarna vinner på Riksidrottsmötet i Luleå i helgen innebär det att man cementerar den svenska modellen än hårdare – den svenska modellen som är falsk, föråldrad och orättvis. Den svenska modell som är det huvudsakliga skälet till att svensk lagidrott har allt svårare att hävda sig internationellt.

Jag har i princip  inget emot att svensk fotboll dör sotdöden – varje förbund har de supporters man förtjänar.  Visst gör som ni vill men varför måste alla tvingas följa med er?

”Den svenska modellen” – som mest utmärks av idéen ”både och”  inte ”antingen eller”,  – är redan nu mogen för museum. Vi är i princip helt ensamma i det här föråldrande och förlamande tänkandet medan resten av världen fortsätter att utvecklas och finna nya vägar för sin elitidrott.  Vi är lite som Asterix och Obelix lilla galliska by – med ett undantag: vi får allt oftare stryk av romarna!