Obstruerande hjärna 2 (jag och Jerzy Dudek)

Flera av världens bästa målvakter har mitt i karriären skadat sig och sedan inte kommit tillbaka till samma höga nivå. Min teori är att det inte beror på den fysiska skadan utan på de psykiska konsekvenserna av skadan. Huvudet, kroppsminnet har helt enkelt gjort dem till sämre målvakter. Mina exempel är ryssarna Dasejev och Kharine samt polacken Dudek. Och mig själv.

En vecka innan jag skulle fylla 14 år bröt jag nacken. Jag sprang och dök i svallvågorna efter ”halvsjubåten” som passerade stora bryggan på Fria bad i Helsingborg på väg från Köpenhamn till Oslo. Det var cirka 1.5 meter djupt, utan vågor. I vågorna drygt två- två halv meter, i vågdalarna högst en meter.

Jag hade hög fart, och kunde inte hålla emot med armarna och huvudet träffade sandbotten. Det kändes inte så mycket men jag blev yr och kunde inte röra huvudet framåt. Jag gick hem och efter stabilisering/fixering (brott på fjärde och stukningar på femte , sjätte, sjunde) var jag nästa sommar tillbaka på Fria bad. Men jag dök inte mer från bryggor. Det tog två år innan jag började dyka igen på riktigt och sedan dess har jag sett till att dyka snygg – med raka, helt utsträckta ben. Jag föreställer mig att det, nästan, ser ut om jag var med i OS. Det känns verkligen så.

Bilder och filmer ger en annan bild. Jag drar alltid in/upp underbenen. Jag gör inte det medvetet, jag tror jag dyker snyggt.  Min hjärna har dock så dåliga erfarenheter av att dyka att den automatiskt ser till att underben dras upp och bromsar dykningen något. Och den gör det utan att berätta för mig – fortfarande känns det som om jag alltid ”OS-dyker”…

Det likadant med en trafikolycka vid vänstersväng – jag kan fortfarande inte göra en vänstersväng utan känna ett odefinierat obehag. De första tio åren ackompanjerat av ljudet när en svart BMW brakar in i högersidan på min bil i 70-80 km/h – trots 20 meter långa bromsspår…

Professorn i neurologi Martin Ingvar har förklarat att vid väldigt starka upplevelser bildas ett slags ärr i nervbanorna. När förutsättningar för en upprepning förekommer så är det som om hjärnan scannar av minnet och fastnar där i traumat– likt en vinylskiva i ett hack. Han menar att det även rent fysiologiskt blir så – ett ärr i nervbanorna.

Om nu en målvakt råkar ut för en allvarlig skada – som Petr Cechs kollision, som Jerzy Dudeks eller Dimitri Kharines skador. Vad säger att inte deras hjärnor gör samma sak som min hjärna – lurar offret i tron att olyckan inte ska återupprepas? Att de under visa omständigheter känner ett odefinierat obehag som hindrar dem från att reagera lika snabbt som de gjorde före skadan?

Är spelarna och deras tränare överhuvudtaget medvetna om att det kanske finns /fanns en förklaring till varför målvakter plötsligt och helt ”oförklarligt” blir lite sämre.

Till viss del går det säkert att träna bort genom att nöta situationerna som skapat skadan. Jag hör inte längre kraschen vid vänstersvängar men obehaget består ett par tusen vänstersvängar och 20 år senare. Det är också märkligt vilket urval hjärnan gör.

Man kan tycka att den först borde reagera på stora fysiska lidanden. Typ stora livshotande skador: Inga av mina ”trauman” innebar några omfattande skador – ett brott på ett litet ben i nacken och vad gäller bilkraschen så var Fiat 131-an ett vrak utan främre passagerar plats ( dörren gick två dm från växelknoppen) som skrotades men jag helt oskadad – fysiskt.

Ett trauma – låt oss kalla det så är alltså knutet till händelsernas konsekvenser/implikationer inte nödvändigtvis själva skadan. Som t ex att en spelare som är van att framförallt spela men även positivt och förväntansfullt tänka och fantisera fotboll flera timmar varje dag plötsligt inte kan eller får eller vill göra det under ett halvår. Klart det är en traumliknande upplevelse!

Får det dessutom sociala konsekvenser växer problemet ytterligare.

Nu har vi en armbågsskada, på Världens bäste målvakt 2005.  Liverpools Jerzy Dudek hade rimligtvis inte stora problem med sin armbåge rent fysiskt, det tog ett par månader av vila och rehab. Han var aktiv, eller inaktiv, på högsta elitnivå i sex säsonger till. Han gör tre landskamper, två matcher för Liverpool och sammanlagt 15 matcher för Real Madrid, varav två i ligan  – det hade han inte gjort i fall han hade haft kroniska problem med armbågen. Då hade tagit emot försäkringspengarna och lagt handskarna på hyllan.

Ändå är han alltså en betydligt sämre målvakt efter att skadan läkt. Han är så mycket sämre att han först tappar platsen till Pepe Reina. En säsong senare väljer han faktiskt att trappa ned karriären vid 33 års ålder, genom att bli reservmålvakt i Madrid. Själv sa han att det var för att ta tillbaka sin landslagsplats. Han blev till mångas överraskning inte uttagen som en av de tre bästa polska målvakterna till VM-truppen i Tyskland 2006.

Ifall nu Jerzy skulle ta tillbaka landslagsplatsen hade han åtminstone varit tvungen att vara förstemålvakt. Vid den tidpunkten fanns det endast två klubbar i världen där han garanterat inte skulle bli förstemålvakt: Liverpool och Real Madrid med den unge, redan legendariske lagkaptenen Iker Casillas. Tydligare kan inte Jerzy Dudeks nya karriärval uttryckas.

Mellan Madrid och då hans karriär peakar (dubbelräddningen i CL-finalen mot Milan 2005 räknas fortfarande främsta enskilda prestation i en CL-final, någonsin) finnas alltså endast en dålig armbåge. (to be continued)