Svenska fotbollsdomare och mutor

”I dag för 79 år sedan ( 10/6-13) stod Ivan Eklind för en av historiens mest kontroversiella domarinsatser. Den Solnafödde 28-åringen tolererade ojustheter och provokationer av alla slag när Italien vann historiens andra VM-final: 2-1 efter förlängning mot Tjeckoslovakien inför 43.818 på ett inte helt fullsatt Stadio del Partito Fascista i Rom. Luis Monti, som i semifinalen neutraliserat Sindelar med brutalitet, tar sig nu an František Svoboda med knytnävsslag, knuffar, sparkar och fingrar i ögonen.”

Det är lustigt att det aldrig berättades om det här i böcker om svensk fotbollshistoria. I de böckerna var han alltid ”Greven av Rom” – en svensk i världsklass.

Men allt var alltså bara lögn, som det ofta blir i svensk historieskrivning. Svenskar har väldigt svårt för sanningen. Ja inte enbart vi svenskar. en slags sanningskommission i FIA kom för några veckor sedan fram till att den här domaren och Peru i VM 1978 var mutade. Fast bevisen, speciellt i Eklinds fall, är obefintliga. Ändå är det ingen tvekan om att han var köpt av Mussolini och fascisterna.

Det är lätt att hoppa vidare till en annan svensk domare som rimligtvis borde vara nästa uppdrag för sanningskommission – Erik Fredrikssons insatser mot Sovjetunionen -86 och 90. Mot Belgien -86 släppte han en offside som var minst två meter – och innebar avgörande målet. I Neapel stod han och stirrade på hur Maradona räddade ett mål med överarmen. Det finns ingen som helst tvekan, Fredriksson ser det och väljer att inte blåsa.

Jag träffade honom på Tidaholms idrottsmuseum för tio år sedan. Han visade stolt upp de tre små pipor i rött och gult och svart som domarna fick i Mexico. Men han var svår att intervjua, och han hänvisade alla frågor om hans domargärning med tysthetslöftet han avgett till FIFA:s domarkommité.

Jag tror inte Fredriksson var köpt. Han satte ett enormt värde på det korrekta och riktiga. Han saknade dock humor, och fantasi och allt som kan hänföras till känslor. Och det är väl bra när man är en av världens bäste domare, som han var i slutet av 80-talet. Så varför bestal han Sovjet? Varför fick han göra det två gånger? Varför behåller FIFA det här tokiga tysthetslöftet så att domare kan gömma sig bakom en falsk fasad. En fasad som bar startar spekulationer och rykten.

Min teori är att Erik Fredriksson hade ryssar och Sovjet. Att han var glödande anti-kommunist och det var hans privata hämnd på Sovjet. Att det gick ut över oskyldiga spelare och ledare, över många tiotals miljoner ryssar drömmar och önskningar – det är egentligen det värsta brottet. Och ett väldigt allvarligt sådant i mina ögon.

Jag tycker Erik Fredriksson en gång för alla borde berätta hur fan han kom på idén med en privat revansch på kommunismen?