Andra träningen med Båstads GIF: ett språk anas

Jag visste att ifall bara kroppen håller någorlunda ihop kommer jag att bli lite bättre för varje gång. Nu var första upprepningen, andra träningen, återseendet. Och den höll ihop.

Vi körde 40 minuters skotträning och 40 minuters 5-5  med målvakter på 50 metersplan. Och mitt lag var mindre bra och jag fick jobba intensivt. Det är roligt utom när ens lag ger upp och man får en massa ohotade frilägen och lätta avslut mot sig. Då är det svårt att motivera sig, då är det svårt för Magnus att inte skälla ut ”lagkamraterna”. Men jag höll tyst. Dessutom är jag i särklass äldst. jag har ju något slags ansvar här, som ”träningsäldste” – intet mot mig själv utan mot de andra som var här före mig, de vars träning jag invaderat. Jag ropade mindre än i måndags men var i princip lika positivt och berömmande. För jag är oerhört tacksam över att få vara här  med och det känns nästan som om träningarna har varit för mig. Det enda jag saknar är inlägg och hörnor. Jag sköt till och med några bra utsparkar medan de andra drack och vilade. Fick till den här extra kraften…  …eller så var det bara medvind…  ….som känslan i en bra efterswing i golf. När du går igenom slaget, fullföljer och känner att du fick den där extra farten på bollen utan att ha tagit i med musklerna. Att pendeln/swingen var så väl koordinerad att kraften kom av sig själv.

Efteråt hade jag ömmande knän och armbågar, småsår dessutom där jag skavt av skinnet men inte värre än att man glömmer det så fort man rest sig från en räddning. Höfterna smärtar, värst är fötterna eftersom jag sprungit omkring i hårda fotbollsskor. Bristen på långa nervbanor till fötter och händer gör att det känns som att springa på en massa obehagliga stenar när man badar. Och händerna blir trötta. Jag hade faktiskt svårt att hålla i mobilen efteråt för trots att jag tränat mina svaga handleder hela vintern så var de sjukt utmattade efter all skotträning.

Det gick bra. Jag började känna den där överlägsenheten som en bra målvakt ska känna. Tryggheten i den vetskap att dina räddningar frustrerar de som skjuter/avslutar. Det handlar inte om hybris utom är snare ett medvetande som alltmer innefattar bollen och dess väg till mig. Skytten tror den ska i mål men jag vet att den vill hem till Magnus istället. ”Jag är bättre vän med bollen än motståndaren” – DET är känslan man letar efter som målvakt.  Du märker också att automatiskt ökar respekten för dig ökar med varje bra räddning. Du verkare det i skotten, i det plötsliga allvaret, i att skyttarna tar i mer än vad de borde.

Jag stod, och låg, där igår och det började känns ungefär som när man åter pratar ett främmande språk man behärskade ganska bra men som, först, bara känns rostigt och lite pinsamt. För varje gång går det lite lättare – kroppsminnet fungerar likadant som hjärnans minne. Ge den några ledtrådar och den kommer ihåg, överraskande väl. Inte alltid det man hade velat minnas men långsamt återuppstår ett språk, på läpparna, i kroppen. Självkänslan ökar, säkerheten och tryggheten. Man kan gott jämföra satsbyggnad med motoriken. Alla delar ska vara på rätt plats och för varje träning går det allt lättare, allt mer automatiskt.

Några gånger hann jag tänka den här blir svår att nå och så var jag ändå där och tippade bollen utanför. Och bollar som jag i början av räddningen trodde jag skulle behöva tippa men kunde klistra. Där var en klar skillnad från i måndags och den känslan av positiv överraskning var underbar.

Samtidigt är jag fortfarande alldeles i början av det här som förhoppingsvis blir ett kul äventyr. Och förutom stelheten och värken har jag bara riktigt på ett ställe – och det är varken knäna eller mina vanliga fingrar – utan höger lillfinger. Den mellanleden har fått sig en kyss och svullnar upp lite men å andra sidan – vad använder man ett lillfinger till?

Den frågan kommer jag nog få svar på under dagen…