Den omänskliga idrotten

”Att humanisera ett cykellopp är en horribel tanke”, hävdar Jørgen Leth –  filmare, författare och Tour de France-expert i dansk TV sedan 1990 – en av många danska intellektuella som skrivit böcker om loppet som startar i dag för 100:e gången.

Amerikanska författare fascineras av tungviktsboxning. Danskar av cykel. Det finns en avgörande skillnad; boxning är mänskligt.

Leths tanke framförs i en 300-sidig samtalsbok med Rolf Sørensen (12 starter, 2 etappvinster). När han vann Castres-Montpellier 1994 såg jag själv honom möta mållinjen med båda armarna höjda mot skyn; tecknet på att han för några ögonblick var en högst närvarande gud, en gud på cykel!

Som tourvinnare ska du inte enbart besegra vägen, naturen och resten av världen. Framförallt ska du, som Lance Armstrong uttryckt det, besegra dig själv!

Den sjufaldige Tour-vinnaren lyckades väl själv inte riktigt med det själv förrän han i vintras erkände att han varit dopad, varje gång. Sørensen erkände också, ett halvår efter att boken publicerats. Det går inte att vinna idrottens ”Via Dolorosa” odopad. Det farliga är inte de medicinska konsekvenserna utan att doping förstärker känslan av oövervinnlighet. Det får cyklisterna att trotsa logik, rädsla och förnuft – allt det som hotar att göra dem mänskliga.

Weekendavisens kulturchef Joakim Jakobsens skriver på de 850 sidor kulturhistoria den nya uppdaterade upplagan av ”Tour de France” utgör:

”Både Jimémez och Pantani uppträdde som jagade män, och de sökte sig ut i zoner där vi inte vågade följa med utan betraktade dem, på avstånd, med fruktan och förfäran. De är det generösa i den sport som Lance Armstrong kallat ” en självmissbrukarsport”. /…/ Det är fråga om oregerliga personligheter som dels utfodrar makterna, dels jagar i väg, ensamma. Som ingen annan sport förstärker och förvränger cykling dessa saker: vi kan se deras avgrund och deras mörker och vi beundrar deras hänsynslöshet utan förbehåll, utan hänsyn. Ryttare som vägrar erkänna att det finns en morgondag.”

Pantani, 34, dog av en överdos kokain på ett sjaskigt hotellrum. Jiménz slutade på en psykiatrisk klinik, 32 år gammal.

Touren, och det italienska Girot, har i två decennier kortat loppen och förmänskligat bergsetapperna. Orsaken är att stjärnornas staus, likt Lance Armstrongs, varit viktigare än själva loppen. Efter att alla emblematiska åkare nu erkänt doping återstår lopp med några lärljungar och en oformlig massa av klungkött. Därför har både tävlingarna de senaste två åren blivit mycket tuffare och farligare. Och som direkt konsekvens av detta dödsolyckor och många krascherna. I jakten på en gud kräver Touren offer.

”Att humanisera ett cykellopp är en horribel tanke”,