Myt, och komplementspelare…

En av FC Barcelonas mest mytiska spelare har avlidit, 89 år gammal. Jag skriver ut åldern för Antoni Ramallets i Simón, som var hans fullständiga namn, för han gjorde sin sista stora match redan våren 1961 – i Basel.

Efter fem raka Europacupsegrar hade Real Madrid åkt ut mot Barça som nu borde sprungit hem titeln. Men den 37-årige Ramallets gjorde åtminstone en ganska stor tavla och Benfica vann 3-2. Sedan lade han av.

Det nämns inte i den långa hyllningsartikeln jag läst i Marca och det är typiskt för hur vi hedrar människor men också typiskt för att historien skrivs om för att inte belasta mindre prydliga minnen.

Jag tycker man kan skriva det samtidigt som man skriver att Ramallets var en tystlåten myt – han gjorde sällan något väsen av sig men har ändå antecknat 538 matcher för Barça. Tvåa efter en annan väldigt anonym spelare – Guillermo Amor. Två komplementspelare – det är märkligt men det säger en del om pengarna och omsättningen på spelare i stora klubbar som Barça. Det är extremt ovanligt med långa karriärer i toppklubbar. Victor Valdés och Puyol är två fantastiska undantag. Iker Casillas  ett tredje.

Målvakter är trogna och Ramallets, född i Gracias arbetarkvarter när Primo de Rivera störtade den gamle kungen och införde  militärdiktatur 1924, är en av de trognaste. Han började sin karriär i det legendariska CF Europa vars gamla plan länge låg övergiven och förfallen ganska nära Barcelona centrum. I Gracias övre del.  Och Europa var med i de första åren när spanska ligan startade 1928.

Ramellets fick göra militärtjänst och spela i konstiga klubbar under kriget. Först 22 år gammal kom han till Barcelona bara för att lånas ut till Rayo Vallecano – då i Division 3. Han debuterade för Barcelona 24 år gammal och säg så här: hade han fått chansen i A-laget lite tidigare, vilket han naturligtvis borde ha fått, hade han fått en ännu pampigare begravning.

Ett år senare spelade han för Spanien i VM och gjorde en bra match mot Chile på Maracana – vilket gav honom smeknamnet ”El Gato de Maracana”. Var han då så ”kattlik” i sin spelstil – ingen aning. Han var det inte vid det där Benficamålet i Basel vilket tyvärr är det enda jag sett av Ramallets. Ett par sekunder på en gammal journalifilm i extremt dåligt elljus.

Han vann många liga- och cuptitlar med Barça, han vann fem gånger titeln för målvakten som släpper in minst antal ligamål: Zamora men jag kan verkligen inte uttala mig om hans kvalitéer. Men under alla omständigheter måste han ha varit väldigt bra – annars gör man inte 538 matcher i Barcelona. Eller gör man det? Amor gjorde det utan att vara speciellt bra; en nyttig och solidarisk komplementspelare men helt utan den lyster som präglade de allra flesta av lagkamraterna.

Så mina tankar går till Ramallets anhöriga och alla som minns honom som målvakt och människa. Det minnet, och den historieskrivningen, är både trogen och sann på ett sätt som en uppräkning av titlar och antal matcher aldrig kan bli. Mina tankar går också dit de alltid går när jag hör namnet Ramallets – till panellets: den wienerbrödsliknande mandelkakorna utan den nordiska sockerkrämensom äts i början av november och som jag älskar.