Quaison och moral

Här är två unga spelare, den ene t o m lagkapten som agerar helt idiotiskt, på olika sätt och som inte riktigt behärskade allvaret och stämningen.

Robin  Quaison fällde Magnus Eriksson. Det var straff. När Quaison till sin lättnad upptäcker att Hansson inte kommer blåsa blir han först avslappnad och lugn för att ögonblicket efter komma på att han kanske då också kan få Eriksson varnad för filmning: som en bonus för att han också slapp få en straff på halsen.

Han springer bort mot Hansson och viftar med  ett imaginärt kort och låtsas arg och upprörd.

Quaisons fällning är ett misstag, han bryter mot reglerna och han bryter även mot den interna regel som säger att man inte ska gå in sen sent på en boll i egna straffområdet. Quaison misslyckades dubbelt men klarade sig undan straff. Då försöker han istället utnyttja sitt eget, och domarens, misstag till att straffa Magnus Eriksson dubbelt. Detta är något jag tycker VÄLDIGT illa om. Att den förfördelade inte bara straffas för att han försöker hålla sig till reglerna utan även ska få ett gult som påverkar hans spel i fortsättningen, framtiden. Och Quaison vet hur fel han har man kan inte låta bli att försöka utnyttja det.

En mindre bemedlad domare kanske köpt det – var hamnar vi då,  i spelet fotboll? Om den sortens moral triumferar kan man lika gärna lägga av med att vara fotbollssupporter.

Robin Quaison, som jag många gånger berömt här, som jag följer och anser vara ett av de stora löftena i svensk fotboll har härmed degraderas till en spelare som jag är helt ointresserad av. Han är uppenbarligen inte mogen att vara fotbollsspelare än.

Jag hoppas Andreas Alm skällde ut honom efteråt, jag är rädd att han inte gjorde det.